Kim Darling

Som ögon när barnen är små
Fast regndroppar faller
Som tårarna gör
Det rår inte stjärnorna för

”Vietnameserna är supertrevliga och gör jättegod kokosglass” skriver jag i vykortet jag ska skcika till två sjuåringar. För det är dom. Och det gör dom. Dom är sådär vänliga och öppna mot oss. Som vi inte förtjänar.




Vi tar tåget genom landet. Långst spåren står gravstenar. I klungor. Mitt på fälten. Jag undrar varför dom valt att ställa dom där. För att påminna oss turister? För att påminna sitt eget folk på genomresa? För att det är för många och för lite plats? Jag och min syster tittar åt ett annat håll och nynnar musiken hon har på sin telefon. Vi sjunger ”surfing USA”  innan jag kommer på att vi kanske ska vara tysta, sätta oss ned och kanske framförallt inte ropa ut USA i tåget medan vi passerar gravplats efter gravplats.

War may be over but it seems to be constantly present.

Barerna säljer B52 som dagens drink och stånden säljer militäruniformer. På skoj förstås. Men jag kan inte hjälpa att jag har så svårt att släppa. Jag skäms över mitt amerikanska uttal och min vita hy. Om jag kunde göra mig förstådd skulle jag, på engelska med svensk brytning förstås, förklara hur mina föräldrar kämpade för att kriget skulle sluta och hur jag vill ägna mitt liv åt att ställa det till rätta. Ajm sorri.

Men dom förstår inte. Eller jag gör mig inte förstådd. Och vad skulle det spela för roll? Skadan är redan skedd och the war is over. Dom kommer ägna resten av sina liv för att ställa det till rätta, men det är ofrivilligt.

Och jag kan inte ägna mitt liv åt att fixa deras. Jag kan inte rädda alla och omöjligen göra en skillnad som på något sätt skulle vara märkbar. Drifter som dessa har hållit mig vaken om nätterna. Jag vet att jag har varit naiv i min vilja att på något sätt påverka världen. Pinsamt nog får jag erkänna att långt inom mig lever ett barn som fortfarande hoppas att en dag kunna göra lite skillnad innan det är försent. Men ikväll låter jag det barnet tänka på annat; ´det är jul nu. Ikväll förtjänar jag lite sömn. Jag lyssnar på Teddan, låter Hoffmaestro kalla mig little baby girl sådär som jag gillar och sen får Mumford och hans söner vagga mig in i slummer. Ikväll är barnet i mig inte ansvarigt för andras fel. Ikväll är jag bara little baby girl under en himmel som är lika oskyldigt blå, som jag var då.

Jag har köpt ett par svarta Nikeskor. Märket är rosa. Jag ville ha en annan färg men det fanns inte. För för mig är dom av guld, mina gyllene skor. Dom är underbara mina skor. Jag är lätt i dom och det känns som om jag flyger fram. Jag hoppar runt och dansar som aldrig förr. Gud vad jag saknat att dansa. Och le. Och skratta. Och sjunga. Och göra mig löjlig, bjuda på mig själv och skämma ut mig. Mitt på tågstationen i Hanoi står jag och min syster och dansar och sjunger dansbanshits och kör Maskinen kicks.






För det är ju det; syster och mor har kommit hit. Jag har inte insett hur mycket man missar när man inte kontinuerligt umgås med människor som håller en på rätt köl om vem man är och vad man håller på med. Dom bankar vett i skallen på mig till 60-tals beats. Deras uppenbarelse alena gör mig självsäker igen och det gör allt.


Kanske gör det mer för mitt humör än skorna. Två personer som älskar allt jag är och som jag skrattar med, som den jag är, totalt, oavbrutet. Jag grät när jag träffade dom. Sen dess har jag inte gråtit en droppe. Det säger något det.

Har ni också hört att Hendrix skrev den när han var i Sverige och såg hur vi bytte till högertrafik?




Min mamma och min yngsta syster har kommit hit. Jag går runt och ler innombords och skrattar som en liten flicka utåt. Efter att ha umgåtts med nästan uteslutande manligt kön i över tre månader insåg jag att det fanns något jag saknat med tjejer: skratt. Ja, visst skrattar man med killar men aldrig på det där sättet som när man flabbar i timmar, tre tjejer med samma humor, åt allt och ingenting. 




När vi inte skrattar är det politik som är på tapeten. Jag känner mig äntligen tillbaka i gemet, efter att ha blivit uppdaterad om Juholts förlåtsturné-tabbar (och mustach), Ragges (eller Rainis som han kallas i Kjellbom-mun) och MC-snubbens nya finansiella förslag, alla färskingars svagheter och styrkor. Slutligen hur vi ska ta in 40 miljoner nya arbetskfaftsinvandrare för att öka tillväxten (när jag lämnnade var det en liten diskussion om att det var lite ont om jobb och sådär. Men vad vet jag, att plocka in fyra gånger vår befolkning i öststatare kanske fixar det hela? Tillväxten, jag menar, ingen spenderar ju så mycket som polska bärplockare som tjänar minimilön. Och vart ska dom bo? Ja, det där med miljonprojekten var ju en vass idé en gång i tiden, dags att återuppliva gamla minnen? För vi talar inte flyktingar. Bra tänkt, förslag om 40 miljoner nya invandrare håller nog folk borta från att rösta prästkrage i nästa val. Parantes i parantesen: detta var ironi så snälla skicka inte ett hästhuvud hem till mig för jag kommer inte hem på ett tag och dom där luktar ju så förskräckligt när dom fått stå till sig ett par månader.)


Jag är lite glad att jag slipper galenskaperna i Svearike och kan trippa runt mellan Hanoi, Hue, Halong bay, Hai Phong, Hoiann och Ho Chi Min staden. Dom verkar ha pippi på att döpa platserna till namn på ”H” och jag undrar när dom har slut samtidigt som jag tackar Gud för att dom inte talar spanska i det här landet. Hittills har jag hunnit besöka alla ovanstående platser utom Ho Chi Min där tanken är att vår Vietnamresa ska ska rundas av.





Hanoi var försvånandsvärt trevligt. Eller...jo... ja, för att vara en Asiatisk storstad. Trafiken var det som höjde mina ögonbryn. Alla kör överallt, snabbt, nära och bryter mot sammanlagt alla trafikregler åtminstonde jag känner till. Det sköna är när dom börjar bryta mot sånt som är så självklart i västerländsk trafik att jag inte ens tror att det står som utskrivna regler; när dom kör i motsatt riktning eller när dom helt plötsligt byter till vänstertrafik (för ja, det var ju trots allt lite mindre bilar i motsatt fil). Det finns inget som heter sakta in, bromsa eller släppa fram. Hålla avstånd? Nämnde jag att det var Asien?


Jag har tränat på det här med att gå över gatan. Jupp, dagis all over again. Kolla höger, kolla vänster, gå lååångsamt. Det är bilar och MCar precis överallt och rödljus känns ungefär lika auktoritära som en högstadievikarie första dagen på jobbet. För att passera gatan, har vi nämligen fått lära oss, går du lungt, lugnt så att trafikanterna hinner se dig och välja vilken sida om dig dom ska köra på, för glöm att dom stannar eller saktar in. Det är en härlig psykisk press att hålla i nerverna och gå långsamt över en gata där allt annat än lungt kan beskriva miljön.


Där trottoarer väl existerar byggs det uteserveringar och stånd så att du ändå måste gå ut och gå i gatan. När du tror att du hinnat en bra tom gata att gå på utan livrädsla (kanske ni till och med kan föra ett samtal på er promenad genom staden nu?) så upptäcker du snart att du var inte den enda som fick syn på den här tomma lilla passagen för då börjar MCarna rulla upp på trottoaren, det är ju trots allt en tom fil! Men dom är vänliga, dom tutar alltid innan dom kör på dig, så att du ges en millesekunds chans att förskräckt hoppa in i husväggen för att rädda dig undan. Uttrycken ”Tuta och kör” har fått en så tydlig mening som bara är möjlig.


Sen vart det Halong bay. Ja, man ska ju skriva något om den mest för att den tillhör världsnaturarven och jada jada... Det är precis som man förväntar sig av ett naturvärldsarv; fullt med turister, båtar och taxibilar, snacks och souvernirer huller om buller i överpriser och dålig engelska. Visst, det var en fin båttur och alla limestones var vackra (tänk Krabi). När vi kom till grottan, som var huvudattracktionen, var det nog en av dom bättre naturupplevelser jag haft hittills, eller ja, det hade kunnat vara det om det inte var för att jag får så svårt att kalla det natur när hela håligheten är upplyst av neonljus och spotlights i hundra färger. Tittar på mina bilder och säger, ”nämen, när var vi på SPY-bar?” Ljuuuste, det var ju den där grottan.



Den enda bilden med solljus utan neonljus.




Efter turen blev vi erbjudna sjuts söderut, dit vi är påväg. Åh, tänk att få åka bil och slippa tåg och bussar. Ja, det hade ju varit trevlig om det nu inte var så att vi lämnat vårt baggage i Hai Phong tre timmar åt ena hållet (med flit) och glömt våra pass i Hanoi, tre timmar åt andra hållet (inte helt med flit kanske).  Så tillbaka på skumpiga bussar och guppiga tåg.






Jag var glad att jag äntligen fick se lite äkta Asiatisk kollektivtrafik när vi kom på bussen och det fanns två tomma platser och vi var tre. Hm.. hur tänkte ni här? Buss i tre timmar och det saknas en plats fast vi har köpt biljetter i förtid? Nä, det saknades inte en plats fick vi se utan busskillen drar fram en miniplastpall och ger oss. Tackar, det känns bekvämt och säkert. Vid nästa busshållplats dras hela raddan med plastpallar fram när ytterligare folk ska på. Nu ska dom minsann in framför sätena också, inte bara i gångarna. Sätena för två personer har nu tydligen också plats för tre, om man pressar och har en stark vilja. Vi kommer en bra bit över 65 passagerare på bussen som har 42 sittplatser. Några timmar senare är vi framme och att sträcka på benen var en underdrift.

Bussen vi tog idag fick punka och vi kom fram fyra timmar för sent. Det regnar och är fortfarande riktigt kallt. Jag har köpt varma skor, strumpor och tjocktröja. Men jag tycker inte att det är så illa med kylan och mörkret, det känns lite som hemma, det är ju trots allt jul.

Vaknade försent. Som alltid när man ska någonstans. Jag har absolut INGENTING viktigt att ta mig för på dagarna ändå hinner jag inte med saker och jag har ingen aning om vart tiden tar vägen. På riktigt. Det är ett mysterium och jag tror att någon är ute efter mig. Men jag är er på spåren!

Hur som helst, min sista chans att festa på ett bra tag. Söp mig redlös och slösade bort en natt i vad som beskrivs av mina vänner som ömsom däckande och ömsom skrattattacker. Sov inte överdrivet mycket. Eller bra. Skulle åka till Bangkok för att ta flyget till Hanoi idag. Det är här dessa lurifaxer till tidstjuvar kommer in. Jag ställde klockan tidigt för att komma iväg. Ändå var jag riktigt, riktigt nära att missa sista båten klockan 17.30. Du kan ju vara så vänlig och förklara för mig var all den där tiden emellan tog vägen och varför det slutade med att jag sprang upp till båten skrikandes och viftandes medan den körde ut från piren. Visst att jag har något svagt minne av lite shopping, långlunch på bryggan och någon slags fotbollsmatch på stranden men jag tycker att dålig diciplin har fått lite väl mycket kritik, det är dags att skylla på dom riktiga sabotörerna: tidstjuvarna.









Hur som helst igen, båten vände och körde tillbaka till bryggan för att plocka upp mig och en vän. Tur var det för annars hade jag inte hunnit med mitt flyg. Tur var också att vi endast förlorade två timmar när vi kommit i land (igen, vart tiden tog vägen har jag ingen aning om) och inte två timmar och fem minuter för då hade vi missat bussen till Bangkok. Planen var att lifta med klockan var nu åtta på kvällen och inte åtta på morgonen så vi la ned det projektet. Närmar oss Bangkok på kvällen. Mitt plan går klockan 6.50 dvs checka in 4.50 dvs lämna hotellet senast 3.30. Kändes lixom onödigt att ta in på ett hotell för två timmar sömn.












På flygplatsen går jag direkt för att kolla min biljett när, var, hur, vilket normala människor med asmycket tid över oftast gör i god tid innan dom ska flyga, åtminstonde innan dom åker till flygplatsen. Men jag är utsatt för tidstjuvar, glöm inte det! Det är inte mitt fel.

När jag kommer tillbaka efter att ha tränat mitt uttal på Thai med en kille som påstår att svenska är svårare att uttala (bah!) har min kompis lagt ut tidningar över hela golvet. Sleeping it hobo style! Vi kokade lite kyckling i en vattenkokare och somnder in på det iskallagolvet, a la Annika Östberg.

Nu är jag i Hanoi och har inte sovit särskillt mycket varken på tidningarna eller planet. Jag hade ett förbokat hotell och ska passa på att sova och bada för ikväll kommer en del av min älskade familj.
Vietnam, visa vad du kan.

En riktigt ful gamal gubbe. Den värsta sorten. Han har fettigt, stripigt, nött gamalt hår över hela sitt glansiga ansikte. Den bit hud som inte är täckt av felväxta hårstrån är istället täckt av utväxter av alla möjliga konsitga slag. Han är för korkad för att föra hålla en tanke, för ointressant för att föra en konversation, för dum för att lära sig, för trångsynt för att förstå, för lat för att försöka och för jävla fet för ett fuck.


Han är nonchalant och har attityden och självinsikten av en 14årig Östermalmsbrat. Han hatar allt och allt hatar honom. Han skyller på alla och alla skyller på honom. Han är pervers och egoistisk.  Han är en ölhivande skymf. Behöver jag tillägga att han är ful?


Han är världen. Som jag ser den. Det är en riktigt ful plats med riktigt fula människor som gör riktigt fula saker för ännu fulare ändamål. Hela tiden. I en pågående cirkel utan slut och utan livboj.


Världen är som en ful gubbe. Inte ens en krigszoon utan bara en lat, ful, äcklig, dum gamal gubbe.


Igår var jag ute med några vänner på Lonley beach. Värdelösa människor som dansar värdelöst till värdelös musik när dom inte pratar om värdelösa saker. Jag har den här övertygelsen när jag sitter och funderar och tittar ut över scenen. Men så fort jag rör mig eller släpper min tankegång så sveps jag med i det här värdelösa spelet och jag beter mig likadant själv. Hoppar runt och är glad som vilket annat värdelöst pucko som helst.


Igår var, precis som alla andra kvällar, en sådan kväll. Jag dansar, socialiserar och har kul tills jag nästan somnar på stranden och då tar jag min MC och börjar köra hemmåt. Precis ovanför backen står en grupp människor runt tre Mcar som är totalkvaddade. I mitten ligger en kambodjansk kille raklång på marken i en stor svart pöl av något som ser ut att vara tjockare än vatten. Bredvid på huk sitter två unga personer, en tjej som gråter och en kille som svär och försöker skaka liv i killen på marken. Min kompis som har lite medicinkunskaper springer fram och börjar rodda kring killen med diverse saker. Jag håller mig några meter bort, frågar honom om jag kan göra något. Han tittar upp mot mig skakar på huvudet och säger att det är bäst om jag håller mig borta, det här vill jag inte se.


Jag följer order och håller mig till ett par andra utlänningar som står ett par meter bort. Jag försäkrar mig om att en ambulans är påväg och börjar nysta lite i vad som hänt.

-  I have no idea, I was sleeping and this guy just totally rammed my bike. I woke up from the crasch. Thats why I’m here.

Min kompis kommer över med en allvarlig blick och frågar var i helvete ambulansjäveln är. Det har gått en bra tid och killen har tappat riktigt mycket blod. Det här börjar bli allvarligt. Jag springer runt och letar efter en bil, när jag hittat det försöker jag fixa en brits som vi kan lägga killen på. Vi behöver något att binda fast honom med också. Någon? Inget. Vi tänker att vi kan möta ambulansen på vägen om det ska ta såhär lång tid. Jag springer runt och drar i folk för att få tag på brits och bandage medan min kompis instruerar den lilla folkmassan att inte röra killen men helatiden se till att han inte somnar in. Kambodjanens tjejkompis gråter och killkompisen närstan skriker åt honom för att hålla honom vaken. Den lilla folkmassan? Dom snackar, dricker öl och tittar då och då ned på blodet för att, med öppen mun, ge av ett litet tjut över hur mycket pölen konstant ökar i diameter.  


Ambulansen tar sin tid och jag och min kompis börjar svettas över killens liv. Efter ett tag kommer en kille med bandage och kunskaper och lindar om huvudet och det är först då vi ser hålet i huvudet som går raka vägen in till hjärnan. Jag har aldrig sett en människohjärna på det sättet förut, säger min kompis. Inte jag heller. Förutom att hjärnan som ligger öppen och vädras har killen skutits rakt igenom huden från mingipan uppmot örat. Med andra ord förstorat sin munöppning med ett par duktiga centimeter.  För varje minut ambulansen dröjer kommer det att adderas en lika lång minut på tillbakavägen till sjukhuset. Varje sådan dubbelminut är ganska livsavgörande när man har en liten blodbäck från ett öppet hål i hjärnan. Min kompis säger att vi bör gå, men jag vill stanna. Det finns inte en chans att jag kan sova om jag inte vet att han kom till sjukhuset ok.

- Jo, men du kommer nog inte sova så bra om han dör här på gatan heller.

Jag tittar bort mot ljuset av Mcna som är uppställda. Genom folkmassan skymtar jag killen och bredvid mig lyssnar jag på utlänningarna som snackar om sina jävla Mcar. En kille står och tittar ned på kilen på marken. Hans flickvän går över gatan. Vad ska hon hämta som kan hjälpa? Hann jag tänka innan hon kommer tillbaka med två kalla öl från baren. Hon glömde visst popcornen. En annan tjej går fram och fotar den snart döda killen med sin mobilkamera. När en finsk tjej kommer fram till mig och säger ”so where are you guyes from” har jag lust att smacka in pannbenet på henne så ambulansen kan plocka med henne också när dom ändå är här. Jag tittar ut över scenen och ser bara en sak: Det är en ful, ful värld.

Sen rullar ambulansen upp för backen och folkmassanb skingrar sig.

Jag och min kompis sov dåligt i natt. Det gjorde säkert tjejen som måste betala 100sek för rispan på sin MC efter att den kambodjanska killen haft den dåliga stilen att välja just hennes MC att krascha in i. Precis innan han blev förlamad. Om han hade tur och överlevde det vill säga.


Idag tog jag MCn och fem minuter från platsen såg jag sjukhuset.

- Hur kunde det ta sån tid att komma härifrån dit igår kväll?

- Det här är det dyra sjukhuset. Killen från igår var från Kamodja. Det andra sjukhuset ligger på andra sidan ön.

Thailand är fullt av illegala flycktingar från Kambodja. Dom är fattiga och har inte råd med sjukhuset som är nära. Jag hoppas att han överlevde men nu för tiden är jag realist. Jag såg blodsjön han lämnade efter sig och jag såg storleken på hans kropp. Jag vet att det sjukhuset som inte är lika dyrt ligger en bra bit från platsen där han kraschade. Och jag vet att dom aldrig skulle ta in honom någon annanstans. Jag vet att det handlar om pengar och inte om liv utan snarare död. Jag vet att det är en ful, ful värld.

                            





Jag sitter på Koh Chang – Elefantön. Här har jag inte bara stött på elefanter utan också lite hippies, ett par expats, en grupp idioter och sen har jag tvingats stämma träff med några av mina demoner i ett mörkt och ödsligt rum. På tu man hand, en efter en. Jag tänkte nämligen dräpa dom, en gång för alla. Bildligt talat. Obildat talat så har jag fattat några sånnadär livsavgörande beslut som man tvingas till ibland. Tillbaka till bildligt. Jag har gjort en höststädning i mitt liv och rensat ut lite känslor och gamalt groll som legat och möglat. Det är sådant man bör passa på att göra när man sitter på en paradisö som är tillräckligt avlägsen för att man ska få ro till sin livsbyråkrati men tillräckligt befolkad för att tillhandahålla en god internetuppkoppling och avkopplande umgänge när det är dags för en välförtjänt intellektuell paus från storstädningen.



Jag har hittat den sötaste lilla bungalown på en sluttning som tar vid havet över några stenar. Ett par promenadsekunder till höger ligger en badvänligstrand och ett par promenadsekunder till vänster, snett upp, står min motorcyckel som tar mig ner för sluttningen till Lonley beach där restauranger, barer och livsnödvändigheter finnes.  Här sitter jag på min balkong över vattnet mitt uppe bland träden och tittar på aporna som svingar sig runt varandra. Jag njuter av lugnet, skriver och filosoferar omvartannat medan solen går upp och ned över horisonten. Jag försöker att fortsätta på en liten bok jag påbörjade. Men som ni vet är det ju så väldans svårt att slutföra något när man kan påbörja något annat. Min fjärde påbörjade bok ligger jag på nu. Det är något givande med att studera sitt liv och människor och situationer som man stöter på i romanform genom föreställda karaktärer. Jag skapar min lilla värld där jag hanterar situationerna precis som jag vill och där utsagan är helt i min smak. Jag vet, det låter moget, till och med mossigt och sitta och skriva romaner på balkongen. Vad jag försöker säga är att det egentligen inte är mer vuxet än att leka med dockor, det är bara lite mer sofistikerat. Om ens det.


En thaitjej jag lärt känna berättade om bra snorkling här på ön så jag ska nog göra lite av det. Imorgon kanske. Det riktigt lös i hennes ögon när hon berättade om det. ”Everi time I sad, I tink ov when I go snorkel at Koh Chang for manii manii aours. I could do forever time. It make me happy happy ”. Det låter precis som något jag behöver just nu. Lite happy, happy och sådär. Kan knappast skada. Sen håller jag på att lära mig köra min MC också. Jag var lite orolig eftersom jag i Sverige inte ens fick körkort för bil efter 200års träning, teori, alkoholundervising (Nähä? Ni menar alltså att man inte kör så bra med hög promille? Det kände ni att vi skulle ägna, tid, energi och pengar till att disskutera en helkväll?) Här gör vi det på det asiatiska viset: in i butiken, namteckning och vips är man förtrolig att befinna sig på högt trafikerade och sjukt smala och branta vägar i 100km/h. Sug på den Trafikstyrelsen! (Jag jag skulle vilka lägga till ett fult skälsord här men jag är fortfarande lite för osäker för att använda alltför allvarliga svordommar mot en statlig myndighet efter hot om tortyr i Myanmar vid ett sådant utalande, så jag håller mig till att säga: Era nedrans byråkrater!)


Proppat med svenskar här också och dom talar ett språk som jag inte hört på månader och jag har insett att jag har lagt till en skön liten dialekt till mitt modersmål. Den måste tränas bort. Bums. Svengelska efter en resa är same same som gonorré efter ett onenightstand. So fucking inte okej.


Så, ja, som du ser har jag fullt upp här. Egentligen dödar jag bara lite tid innan jag äntligen får träffa min älskade mamma tillsammans med min yngre kopia i Vietnam om ca en vecka. Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det ska bli. Jag tänkte att det var en möjlighet att jag skulle känna mig ensam på den här resan, att jag inte skulle träffa så roliga människor och att jag skulle bli uttråkad. Det kom aldrig. Jättehärliga människor och tristessen är svårspårad. Däremot saknar jag någon som känner mig och som älskar mig. Lite sådär utan gränser och kanske trots mina brister. Sådär pliktroget och genuint men ändå så himla självklart. Sådär som bara ens familj älskar en. När man är som värst och förtjänar det som minst, då kommer dom där knasiga personerna och dränker en i kärlek, omsorg, trygghet och självförtroende. Det saknar jag. Det behöver jag nu mer än någonsin. Lilla jag försöker att bli stor och det gör ju som känt lite ont när knoppar brister och nu tvekar faktiskt våren något fasligt. Därför behöver jag sol, ljus och värme. Med kärlek som gnista. För att växa. Och slå ut. Jag ska bli en blomma. En vecka kvar.

Kära Mamma,

Jag skriver till dig för att meddela dig att jag har ändrat mig. Glöm att jag sa att jag skulle börja jobba i Karibien, och det där med Australien är historia. Peru? Nä, det har jag helt gått vidare från. Jag har nämligen hittat platsen jag vill bli gamal på. Och låt dig inte skrämmas av att den råkar ligga mitt i en militärdiktatur som rankas som den minst fria humanitära regionen i världen för här har ordet frihet en annan definition.

På bilderna ser du Kalaw. Det är den vackraste platsen jag sett i hela mitt liv. Tyvärr är kameran endast en uppfinning av människan och kan därför knappast komma nära till att fånga skönheten av denna lilla oas.  Jag gjorde några tappra försök att fånga på bild det jag blickade ut över från taket av en skumpig lastbil packad med torv. Dock kan jag säga att detta är långt ifrån hur underbar den här platsen är och det går helt enkelt bara att förstå om du befinner dig just här. För det är inte bara utsikten i den svala brisen mellan bergen, den täta djungeln, dom vilda djuren, dofterna från blommor i alla världens färger och ljudet från floden som rinner genom allt detta som har berusat mig. Det är också dom nya grannarna jag tänker mig. Som Chati, den underbara flickan som från ett hemmasnickrat bord av bambu säljer mig ett kilo avokado från hennes odling för en tia. Dom tusen leendena från resten av byns befolkning är gratis. Mamma, om du vill, har jag även sett ut ett hus till dig. Jag tror att jag även kan övertala den envisa kapitalistrebellen att spendera sin sista anhalt här. När hon känner sig klar med att erövra världen och förändra jorden så kan det här vara ett passande ställe att ta en sista semester på. Här kan vi bo och odla vårt ris vid sidan av våra apelsinträd, precis som alla andra. Vi kan gå och hämta iskallt vatten vid floden och tjattra med pojkarna som fiskar vid flodbädden. Sedan skrattar vi åt barnen som leker i forsen innan vi går upp till byn igen. Här behövs inte TV, internet, Blondinbella eller Robinson Robban.Skulle vi för en dag tröttna kan vi lifta med en av lastbilarna som kommer för att plocka upp grönsaker till sjön Inle. Där finns en by där människorna lever helt på vattet. Husen, marknaderna, bondgårdarna med grisar och hönsburarna, restaurangerna, tomatodlingarna, vävstugorna där dom väver tyg av lotusblommor, ja allt ligger på vattnet.  Människorna är även här omöjligt underbara och vi kan sitta under en palm på sjön och disskutera politik medan vi tuggar på nyplockade guavafrukter och titta på männen som med sina ben, ror sina båtar mellan husen. Sedan tar vi en skumpig tur tillbaka för att, över öppen eld laga middag av våra egenodlade grönsaker tillsammans med våra vänner, precis som man gör här. Efter det kan vi gå och sätta oss på Jenits café och dricka litervis med grönt te med Weiwei och grabbarna medan vi tittar ut över solnedgången över bergen.  När vi blir trötta och myggen blir pigga tar vi stigen upp till vår hydda av vävda bambuväggar, kryper upp i vår hängmatta och somnar till ljudet av syrsor och bäcken som porlar. Mamma, jag har funnit den här platsen, den existerar!

Nog om mig nu. Så, vad händer annars hemma i Sverige? Några nya mutskandaler?  Någon TV-stjärna som gjort bort sig eller någon politiker som hamnat i krogbråk? Valutan stabil? Värdet som vanligt? Och bilen går bra?

Massa kärlek och tusen pussar och kramar,

Din favoritdotter

Här kan vi odla vårt ris.

Floden.

Jag tänkte mig det här huset.

Eller kanske det här.

Eller det här.

Vår restaurant.