Kim Darling

Vi kom fram till Burma tillslut, jag kunde knappt tro det. Precis allt gick emot att vi någonsin skulle få se skymten av det här landet.

Först gjorde översvämmningarna så att båten till ambasaden för att ordna Vs visa tog tre gånger så lång tid. Han var siste man i kön att få visaapplikation men han fick inte ett expressvisa så vi var tvugna att vänta en vecka till i Thailand. Sen missade vi bussen till ambassaden. Två gånger. Andra gången fick vi vänta över helgen. Tredje försöket slutade med en nedriven klädesbutik och en redig vända till apoteket innan vi precis missade även denna buss. När vi väl fått visat i handen trots mycket om och men bokade vi  en biljett till V och när jag skulle boka min så la internetanslutningen av. När vi sedan provade igen var planet fullt. Sen visade det sig att jag ändå kunde få en biljett, dom hade bara stängt av medan dom dubblade priset. Okej, två veckor senare och med en dubbelt så dyr biljett släpar jag upp V i så god tid att det är komiskt. Jag hade nämligen inte tänkt missa det här planet och hittills har precis allt gått emot oss, tro mig, jag väljer ut delar av vår otur att berätta om. Därför tar vi taxin till flygplatsen alldelles för tidigt och V skrattar åt min stress. Men tji fick han när han ska checka in och det visar sig att hans biljett inte gått igenom. Han visar förvånat sin konfirmation av biljettköpet på sin mail och dom beklagar och säger att sånt händer ibland. Men dom tillägger att dom kan ordna en biljett för morgondagens flyg för tredubblapriset och så kan han låta mig skutta över till militärdiktaturen alldeles själv. Efter mycket övertygelse kan dom väl ordna en biljett för dagens flyg för samma pris då, om det nu ska vara så nödvändigt att man får komma på det plan man betalat för,  stigit upp tidigt för, tagit taxi en timme till och om man nu måste resa med sitt resesällskap och detta dessutom för samma pris som man fått konfirmerat. Okej då. Äntligen kan vi checka in och gå, tiden stämmer, betalningen stämmer, passet är kontollerat, det är bara ett litet problem, biljetten gäller gårdagens flyg. Killen i kassa sålde honom alltså en ny biljett för gårdagen, användbart. Fix och krangel och vi stiger tillslut på planet och jag tittar pa V med en blick som skvallrar om att det var tur att vi var ute i god tid samtidigt som jag är säker på att om jag någonsin kommer att  befinna mig på ett plan som crashar i mitt liv så kommer det att vara detta.

När vi landar har vi rustat oss till tänderna med saker vi behöver och har tagit ut tillräckligt med thailändska bath så att vi kan klara oss en månad i landet utan banksystem. Det är bäst att växla på plats, var rådet vi gick på och insåg när vi kom fram att detta föll perfekt in i vår ström av otur.

- You can´t change anything other than dollars here, säger både lokalbor och turister. Unless you are willing to give up 30%.

Det var vi inte willing att göra. Särskillt inte till den här staten. Vi bytte så gott vi kunde med lämnande turister så vi hade dollar och chat för en vecka eller två och sedan liftade vi in till Yangon. Stannade där en natt, det var nog.

Att ta sig till Inle Lake tar en 20 timmar med expressbuss. Vi ville inte ge staten nagra pengar eller sitta ihoptrangda i en svettig buss utan utsikt i hundra ar, sa vi liftade. Det tog fyra dagar. Vi akte med ett par kaptener i flygvapnet, blev nedsrutade med lask, satt bland fiskrens, torkade av svarta rander pa vara kroppar efter damm och smuts. Nu ar vi har och det var sa vart det. Alla oppna sar ar infekterade och hygienen lamnade vi nagonstans pa vagen, men gud vilken vacker plats! Internet har ar fran 80/talet, dvs nar inte webbsidorna ar blockade av det mycket trevliga regeringen i detta land. Jag njuter av natur och lugn. Tredje varlden ar verkligen inte som samma varld. Inget rent vatten, ingen dusch, ingen toalett, ingen hygien what so ever, inga madrasser, ingen mat, ingen infrastruktur, inget internet, ingen transport over 30km/h, ingen engelska. Jag kanner mig mycket, myket langt hemmifran.

Trouble is a friend 
But trouble is a foe 
And no matter 
What I feed him 
He always seems to grow

Eftersom jag var tvungen att vänta på att mitt visa skulle bli klart för Burma, åkte jag ned till Pattaya, prostitutionsmetropolen, så länge. Pattayas nattliv slutar aldrig att förundra. Förutom mängder av ligga finns fantastiska gym, span och bufféer med obegrränsat med hummer, ostron och alla jordens tillbehör för småslantar. Med andra ord, i Pattaya går det att skämma bort sig själv på alla dess vis och fortfarande leva på backpackerbudget. Hit kommer människor från Bruma och olika delar av Thailand för att sörja turisternas behov och på kvällen har de sina egna områden där de kan festa utan oss inkräktare.

 

Just en sådan fest hade jag och en vän turen att snubbla förbi, en kväll när vi villat bort oss på smågator efter att vi rymmt från polisen som tagit in oss för att vi körde utan hjälm (faktiskt bara han, jag hade hjälm men vart kvarhållen ändå). Vi kom undan och fann oss på en åker omringad av träplank. Hög musik i thailändskt arrangemang spelades på andra sidan murarna och på något sätt kom vi förbi vakterna och därmed inträdesavgiften. Vi får veta att den thailändska staten Isaan denna kväll håller sin Miss Isaan 2011 tävling och vi blir framskjutna till scenen för att se mer och förstå mindre. Jag är med god marginal den ljusaste personen bland samtliga i publikhavet vilket om inte annat går att tyda av mängden blickar som kastas mot vårt håll. Thailändarna kommer fram och bjuder på rom, berättar om tävlingen och halft om halft bär fram mig till scenen för att skaka hand med dom olika deltagarna. Vi dansar, skakar hand och jag pratar min thai-engelska som har blivit rätt bra vid det här laget. Folk sliter och drar i mig och försöker göra sig förstådda genom publikjubel och liveorkester. Killarna blir mer och mer agressiva mot mig tills en grupp ladyboys får nog och går in och rycker mig åt sidan. Dom förklarar noga i allvarlig ton hur försiktig man måste vara med män ”den dåliga typen finna överallt”. Om dom bara visste hur många gånger folk har hållt det här talet för mig sen jag kom till det här landet.

 

 

Att den agressiva, dåliga typen av man finns även bland don`t-worry-be-happy-thailändare fick jag erfara när min vän blir utsatt för mordförsök utanför en nedriven klädesbutik ett par dagar efter. Låt mig dra hur det kom sig att vi kom dit. Vi skulle nämligen tillbaka till Bangkok för att hämta visat då, som ni vet. Detta var torsdagen. Vi missar bussen upp. Jag svär över att vi måste stanna i det här landet en dag till. Vi missar bussen även dagen efter och jag svär över att vi måste stanna i det här piss landet en helg till. Jaja, helg i Pattaya är ju faktiskt ganska kul ändå, och ört-ångbastu kan man ju inte få för mycket av. Dessutom har jag börjat lära känna trevliga människor på gymmet. Hur det än var med det så var jag rätt redo för Burma när måndagen kom och jag ska bara iväg och köpa en sista nödvändighet innan vi reser till landet som inte har någonting. Alls. Inget skämt. Dom har inte ens bankomater i Burma. Därför har jag och Vince bunkrat upp med allt möjligt som kan behövas: tvål, mat, schampoo, myggmedel, solskyddsfaktor och mycket mer. Så till den sista nödvändigheten: en klänning. Denna klänning var egentligen inhandlad dagen innan men behövdes bytas mot en mindre storlek. Jag framför min önskan till den unga vresiga tjejen i kassan, plockar upp min klänning ur väskan och plockar ned den andra. Varpå hon tror att jag stjäl den (hallå, såg du inte nyss att jag plockade upp den?).  Tydligen inte. Jag ringer den språkbegåvade V och ber honom komma ned och förklara mina ärliga intentioner för denna mycket otrevliga dam som nu står och skäller på mig och ringer sin chef (med min, redan betalade för, klänning i sin hand).  Chefen är en agressiv men framförallt överviktig man, och ja det är av vikt för historien, bokstavligen. V kommer med ett leende för att förklara att vi inte vill något annat än att få tillbaka den klänning som vi tog till affären. Det tyckte tydligen inte 200kg thai om gissade jag då han med full kraft knuffar V in i klädställningarna. V försöker lugna honom, vilket 200kg thai gillar ännu mindre gissade jag då ytterligare klädställningar faller som dominos efter ytterligare knuffar. Fullt slagsmål är igång. V försöker med minsta möjliga våld hejda honom men minsta möjliga våld mot en 200 kg thai som löper amok är ganska mycket våld ändå. Thaikillen skriker på thai och tjejerna i butiken förklara på thai och jag står och tittar på medan fler och fler förstår att dessa två ”Farangs” (utlänningar på thai) minsan försökte stjäla från butiken. Folk börjar slita och dra i mig för att få mig därifrån och jag tänker att så fort V har ordentlig kontroll på killen så drar vi innan 20 till hoppar in i det här. Butiken är raserad och V reser sig upp medan 200 kg thai ligger platt mitt på gatan. Bilarna har stannat och fler och fler åskådare ansluter. Jag känner mig än så länge ovanligt lung, V har kontrollen och killen lär inte försöka igen. V vänder sig om för att ta vår MC och jag står bakom redo att hoppa på i farten à la catwoman. Då reser sig killen, plockar upp en lös järnstång från en av dom fallna klädställningarna från marken, höjer den och svingar mot Vs bakhuvud. Då för första gången tappar jag hakan och för andra gången tackar jag Buddah för att V har tränat Mui Thai (Thaiboxning) och har reflexer. Han undkommer med en uppslagen armbåge. Folk börjar nu ingripa på riktigt, men detta genom att hålla fast V då dom antagligen tror att han ska gå till motattack. Detta medan 200 kgs järnrörsbeväpnad man tillåts närma sig obehindrat och thailändarna håller fast V som slagpåse. Jag försöker få folk att släppa V och hålla fast klädstångsförövaren istället, då det i min mening är mer effektivt att hålla fast den som faktiskt attakerar. Mitt minne här är ganska suddigt. Vi lyckas på något sätt  tillslut komma några meter bort och kan därifrån se mannen gå loss med järnröret på vår MC istället. Det var den Burma resan, tänkte jag och svor över att jag måste stanna i det här skit piss jävla landet en dag till.

 

I säkerhet på stranden tvättar vi Vs sår med sprit tar av honom det som är kvar av hans t-shirt, försöker förgäves tvätta bort blodet på våra kläder och inser att ambassaden stänger om någon timme, vi är mer än någon timme bort, med trasiga kläder, trasig MC och trasiga knän.  Allt detta plus en förstörd butik för en klänning som kostade 10 kr. Ibland är människor underliga. Värdet av klänningarna som nu ligger utspridda, sönderslitna och nedblodade på gatan överstiger med råge en veckas intäckter och när dom sedan gör inventering kommer dom se att dom har en extra av den turkosa klänningen som startade detta. Jag undrar om han kommer att tycka att det var värt det och jag undrar om han kommer att skämmas över att han försökte mörda en kille över en 10 krs klänning som till och med var betalad för och nu är i hans ägo.

 

Nu är vi i Bangkok i alla fall och drar imorgon antingen till norra Bangkok för att hjälpa till med översvämmingarna eller till Burma för att hjälpa frihetsarmen i kriget mot staten.

 

I Thailand nu sker de värsta översvämmingarna på över 50 år. Premiärministern säger att det bara är en tidsfråga innan det når Bangkok på riktigt. Just nu är endast några gator här avstängda. Siffran över döda är 200. Jag har letat över ett välgörenhetsprojekt ett bra tag nu och tyckte att det var väldigt passande när det projektet kom och letade upp mig istället. Men som vanligt när jag vill göra något så får jag motstånd när folk inser att jag är dels kvinna, dels ung och att jag i detta fall är en blond, språkligt värdelös utlänning hjälper inte. Jag förstår dom, om en litten brutta kom fram till mig och sa ”Hej, jag vill hjälpa till med översvämmningevakuering” så skulle jag vara minst lika skeptisk. Därför har jag förstått att jag måste kring det här på litet annat vis. Idag har jag suttit i telefon hela dagen för att försöka få tag på ett sätt att ta mig upp till de värst drabbade områdena. Få pratar engelska, FROC (Flood releif operation centre) har fått sin hemsida craschad och generellt skrattar folk rakt ut när man försöker få svar. Svårt men hittills inte omöjligt. Kollektivtrafiken kan man ju glömma, Taxibilarna vill inte ens närma sig områdena nära nog för att kunna ta sig dit till fots, då vattnet sprider sig väldigt snabbt och okontrollerat. Efter mycket fram och tillbaka, ett par vitlögner och falska presslegg fick vi genom polisen här i Bangkok ett nummer till chefen för räddningspatrullen i Bangkok och en personlig rekomendation av polischefen i Bangkok. Jag ska ringa honom imorgon men om även han säger att det är omöjligt så har jag lovat V att jag ger upp det här projektet och vi drar till Burma. Vad det än blir kommer det bli svårt, hårt, intressant och värt. Folk försöker konstant förklara för mig hur mycket problem det kommer vara och att jag inte förstår men jag försöker förklara att dom inte förstår, problem är min enda trogna resekamrat och han verkar dyka upp lite här och var oavsett var jag befinner mig. Trouble is a friend.

 

 

That deep down inside of me

You are my fire, the one, desire.

 

BSB forevva!!!

 

Jag satt 89 våningar upp i Thailands högst belägna bar och tittade över en alldeles för stor stad. Lite skumt att jag ett par flygresor innan befann mig på Malaysias djupaste dykspot, stackars mina ögron, jag tror att jag håller på att bli knäpp av alla tryckförändringar. Jag använder i alla fall detta för att förklara varför jag helt plötsligt fick tårar i ögonen. Jag passade på att smälta allt det jag inte än hunnit att smälta, trots att det är 789 grader i den här delen av världen och jag saknade ett land som är så kallt att saker och ting får smälta i lugn och ro. Här går allt ganska fort; trafiken, livet, förändringarna och tö.

 

En annan möjlig anledning till att ögonen vattnades, lite mindre fysiologiskt utmanande, kan vara att jag satt där och kände en ganska stark saknad. Precis när jag sitt och lät fuktiga ögon vila över en solnedgång som långsamt kvävdes av avgaser och trafikljus gick såklart ovan citerade Backstreet boys låt igång i högtalarna. Som om jag nu befann mig så pass nära dom högre makterna att dom kunde höra att jag satt och tänkte på den person som brukar sjunga den här låten med tillhörande dans i den löjligaste av alla maneer för att muntra upp mig, just i sånna där stunder när mina tårar vattnas lite lätt, som nu. Så just då slog tryckförändringseffekterna till ännu hårdare. Bartendern måste ha tyckt att jag var dum i huvudet som satt och bölade över en popbalad och solnedgången. Om han bara visste vilka fina människor som dansade runt i mitt huvud till just den här balladen. Eller hur mycket jag hoppat upp och ner mellan alla olika trycklägen, för jag tror nog att det är den största anledningen till att jag höll på sådär. Det är väl inte möjligt att jag saknar så mycket redan?

 

 

 

Som sagt, lite hemlängtan.

 

I övrigt är ju Bangkok tråkigt, en del kul människor och några intressanta saker att se men sen är det verkligen inte så mycket mer. Jag fick göra det bästa av det och njuta av dom upptäckter jag trots allt gjorde. T.ex. fick jag se hur många japaner som får plats i en hiss för högst 20 pers, det var... väldigt många! Japanerna bemästrar verkligen konsten att packa sig tätt.

 

För att kompensera för alla pengar jag spenderat i Malaysia tog jag in på ett 35kr natten hotell (ja, dom kallar det fortfarande hotell). Jag sov på en säng utan madrass, på riktigt; ingen madrass, inget täcke (tur att jag hade min sarong) och med fönster som inte gick att stänga. Dessa ostängbara fönster var också strategiskt placerade precis ovanför baren där Thai-Elvis satt och kallblodigt slaktade absolut varenda låt som sålde guld från 1957 och framåt, på thai-engelska såklart. Lovely. Needless to say; sömnlösa nätter, ännu svårare saknad. Mer än två nätter kunde jag inte ta och nu är jag ute i Hua Hin, strandstaden söder om thailand där kungen semestrar (med populistiska ord; Thailands Öland). Det är nog ändå mer Phuket, Krabi, Samui och Panghan än Öland. Tillbaka är äckliga nudlar, femåringar som prackar på en halsband, Björn Borg-kallingar, vita män och alldeles för snygga thaitjejer. Men jag är lycklig för här finns havet (som det går att bada i utan att en intressant blåaktig nyans lyser över läpparna, därav inte som Öland). Dessutom har jag träffat en kille från Mexico här och jag frågade om han kände till den där unga tjejen som blev polischef i staden Reynosa, där varenda polischef de senaste åren blivit mördad, vissa efter bara ett par timmar på posten. Han svarade att den staden är 30min från hans hemstad. Det är kan bli en lång intressant kväll.

Mabul kl 05:55

Idag var det den där morgonstunden som jag smörade om förut. Jag blir aldrig trött på den. Den här morgonen har dock på riktigt varat, hela dagen till och med. Fem gick vi upp imorse, eller Linus kröp upp och jag studsade. Jag var nämligen så lycklig över att vi skulle hinna se soluppgången medan vi åkte båt över vattnet. Solen gick upp och sen var det roliga över. Jag har nu tretton härliga timmar framför mig här i jordens absolut mest deprimerande stad Tawau, den jag berättade om förut, jag kan ju ladda upp en bild för att bringa lite medkännande i min avsky. Detta medan jag väntar på mitt plan. Jag är ganska nöjd ändå med tanke på att jag inte hade en aning om vart jag skulle idag när mitt huvud skönk ned i kudden igår. En kompis hörde av sig med förslaget att åka till Burma igår kväll, eller ja åka och åka, snarare illegalt överstiga gränsen i bergen, tas ohand av soldaterna, där han har ”goda kontakter” för att transporteras till rebellernas by. Vi skulle få se insidan av militärregimens våld mot oppositionen. Han  har hjälpt dom tidigare så vi skulle kunna få bo i styrkornas läger och se hur allt går till där inga västerlänningar varit. ”Du kommer få se hur staten bränner byar, våldtar kvinnorna och dödar män” säljer min kompis in det tele2-style. Ja, det låter som en bra semester, sign me up!

 

Nej, skämt åsido så tror jag att det är svårt att uppleva något så lärorikt som att se kris innifrån på det sättet. Det blir nog svårt att vara ett barn efter en sån resa. Dessutom garanterat strippasvensk-fritt och man kan ju kyssa bekvämlighet och 7eleven adjö. Det var ju så jag ville resa. Chansen att göra en sån resa får man nog bara en gång (om man nu inte råkar överleva). Det är svårt att fatta ett beslut när oddsen är: Du är dum i huvudet om du tar den här risken. Du är dum i huvudet om du missar den här chansen. Eftersom infrastrukturen är från medeltiden på ön jag befann mig på fanns inget annat sätt än att föreställa mig vad mina vänner skulle säga om jag frågade om råd. Dom flesta skulle nog vara rätt överens om att jag var dum i huvudet som ens övervägde det. Bonnie skulle ropa ut sitt vanliga stridsrop: KBK (Kör, bara kör). Möjligen skulle hon lägga till frasen för särskillt högt ansedda frågor: ”Vad fan väntar du på?” Den enda nyanserade skulle nog vara mamma. Hon har alltid varit så mån om att aldrig peka utan bara knuffa (om än ibland ganska hårt) i den riktningen hon anser vara mest passande. Det viktigaste som finns är frihet så att vi kan växa upp och bli självständiga tänkare. Jada, jada, mamma, säg bara hur jag ska göra. Efter att jag lyckats få en halvtaskig internetkontakt, la jag fram mitt case till morsan ändå och fick till svar:

- Kim, Burma är en diktatur, och en dessutom väldigt hård sådan. Ett typiskt Kjellbom svar. Jahapp, vad betyder det då? Ja, eller nej?

- Mamma säger nej. Du kan ju alltid höra med pappa vad han tycker.

 

Pappa vet nog inte ens att jag är i Asien och han var orolig när jag bilade till Göteborg så jag tror nog inte det är en så bra idé att fråga honom om han tycker att jag ska illegalt invandra till en militärdiktatur för att hänga med rebeller utan visa i ett land där du blir dödad för att uttala landets namn fel.

 

Eftersom alla sa nej så kände jag att det kanske var en bra idé att göra det, det är ju själva essensen av självständigt tänkande, inte sant?  Men sen hade Linus en lite för detaljerad beskrivning av militärfängelset i Burma.

- En iskall, två kvadratmeter stor cell med 20 andra kvinnor som inte talar ditt språk, där ni får en skål ris om dagen och får äta kackerlackorna för att överleva. Där alla bajsar i ett hörn i cellen och ni blir torterade i förhör och det stinker skit hela tiden (vilket jag trodde ingick då alla sket i det där hörnet i cellen men det tål ju faktiskt att upprepas, tortyr går väl an men bakjsstank? Nej, tack!). Sen kommer inte Sverige kunna rädda dig för att du vandrade in illegalt och din familj kommer inte veta vart du är, du kommer bara ha försvunnit. Har det dessutom slagit dig att du är vit och kvinna? Det är ju dig dom plockar först. I tretton år får du sitta där. Minst. Sen kommer du vara skadad för livet.

 

Som sagt, jag omger mig av dom mest positiva människorna som trippar på den här jorden.

Som om jag inte var övertygad nog la han till:

- Inte ens journalister gör så idiotiska saker.

 

Efter att ha grubblat lite och gjort lite research (ni kan ju själva prova att googla ”Burma military” för att se vad jag menar) så insåg jag att det kanske inte var så farligt att göra ett stopp i Bangkok för att fixa ett visa och sen ta ett airconplan till Burma och skippa hela McGaiver-idén. Det ångrar jag nu när jag sitter här i snusk-Tawau och väntar 13 timmar på mitt plan. Det sista Linus sa var:

- Jämnför tretton timmar i Tawau med tretton timmar i Burmesisk fängelse. Och sen kan du njuta.

 

Linus tog morgonplanet, först båt till Seporna en timme, sen bil till Tawau, sen flyger han till KL för att sen byta till flyg mot Amsterdam där han byter till flyg mot Stockholm, där han hämtar en väska för att flyga till Tyskland. Ha så kul! Jag ska tillbaka till KL för att flyga till Bangkok för att fixa visa för att flyga till Burma. Vince tyckte att jag kunde göra en stop over i Phuket men då fick det vara nog.

 

Dessutom har jag fått väldigt bra användning av dem här timmarna. Jag har mailat, bokat hotell (ja, nu har jag lärt mig värdet av att planera i förväg och inte medans man åker), fixat med ekonomin,mailat lite till, laddat ned filmer, skickat vykort, läst på om det mesta samt startat en liten buiniess med Bonnie (hon vet inget än men jag tror inte det är något problem, eftersom hon inte kan svara så antar jag att hon säger det hon alltid säger, KBK).

Känns lite onödigt att åka tillbaka till Bangkok som jag ganska nyligen lämnade (och dessutom ska tillbaka till och några månader igen).

 

Men så kan det gå, man måste ju ta dom chanser man kan få. KBK, KBK, Vad fan väntar du på?

 

För lilla Skrollan var den första ungen som kom
Malins lilla Skrollan, Malins lilla Skrollan
Henne tycker jag så väldigt mycket om

 

Jag får av någon anledning alltid Saltkråkanlåtar på hjärnan när jag äker båt. Sååå... Gissa vad jag har gjort idag? Japp, jag har åkt båt i skärgården. Av Borneo. Och dykt. På Sipadan. Som beskrivs som en av världens tio bästa platser att dyka på. ”Dykning blir aldrig bättre än såhär. Det här har jag letat efter runt hela jorden. Du har nått klimax på ditt 9e dyk, Kim, grattis.”

L och jag fick snabbt veta att det enda bra att dykningen här i Seporna (om du nu inte är en mask-fantast) är på Sipadan. En värmlänning som ”dykt över hela världen och är så erfaren att vi inte kan föreställa oss det” lutade sig över middagsbordet mot oss efter sitt dyk på Sipadan.

-          Jag grät. Det är sanning. Jag grät.

Han sa det där på värmländska. Det är sanning. Jag lyckades hålla mig från garv och tänkte att herre vad jag ska skryta när jag kommer hem om att jag träffat karaktären i ”Mammas nya kille”, på riktigt. Det är sanning. Hur som helst, alla verkar vara överens om att Sipadan är stället att hänga på om man är en riktig dykare.

Sipadan är en vulkanö, ett naturreservat så heligt att det är en kvot på antalet dykare och därför är det omöjligt att få en plats där om du inte bokat i förväg. ”Vi bokade den här resan för bara två månader sen så vi fick ingen plats” säger dom söta små holländarna. Hm, det där med omöjligt är ju för många gånger överbevisat för att riktigt hålla. L kallas ”Linus with the golden balls” så det var dags för honom att bevisa det. Jag kallas bara Kimsan men jag är ju född utan pungkulor så jag har en del att bevisa jag med.

Vi tog oss en tur runt öns mörkare kvarter sträckte fram huvudet med en nonchalant blick och viskade ”Unkel Chang?” i medvetna lokalbors öron och fick diskreta fingervisare till svar. Ett par halvsanningar och några skrynkliga dollarsedlar i rätt händer senare stod vi där och skrattade omöjligheten i ansiktet och imorse satt vi i båten på väg till Sipadan, dykhimlen. 
- Det fanns aldrig en chans att jag skulle missa den här chansen, sa L. Och jag sa att jag hade ett mer avancerat dykcert än vad jag har. L tycker att jag är tillräckligt bra för att folk ska köpa att jag är Advaced. Jag är tillräckligt bra på att fakea tills jag makear så jag var inte så orolig. Det enda som är riskabelt med en sån liten sanningsförskjutning är mitt liv och det är jag inte så orolig över, gäller det mitt liv så vet jag att jag presterar. Dessutom säger som ju att drunkning är det mest fridfulla sättet att dö på. Kanske dags för en vettig person att sätta den teorin (för vi lär ju anta att det är en teori) på prov. Jag får alltid kritik för att jag analyserar människors beteende för mycket men om dom bara förstod hur användbart det är i situationer som denna. Hade jag inte analyserat hur alla proffsdykare gör hade ju ingen köpt att jag var advanced. Två irländare kom till och med fram till mig efter dyket för att fråga om tips på hur dom skulle göra med olika saker i sin dykning. Det är skönt att ha en svensk här att dela sina sarkastiska skämt med. Särskillt när det finns holländare i närheten. Holländare tillhör den snällsate nationaliteten som existerar men dom är just därför också ruskigt naiva. Häromdagen lurade L två stycken att han sett hammarhaj på samma dyk som dom.

 

-          How could you miss them? There were like four…

 

-          Hundred, yepp, four hundred. Rufly, fyllde värmlänningen i helt med på den svenska sarkasmens melodi. Och holländarna ghorde det dom gör bäst. Dom gapade.

 

När vi fick hollädare med oss i båten var det ju som upplagt för att driva med dom lite. Spela dryg svensk och ha lite kul. Jag rättade dom men alltid med ett sött leende och ett:

- Don´t worry, I did that same misstake when I was an Open Diver (det lägsta certifikatet).  I remeber it like it was yesterday. Man, those where the days.

 

Jag har en morlatröskel som är ganska hög och avancerad. Men när väl något passerat denna tycker jag att man kan ljuga och bryta mot rätt många regler och till och med lagar. Lagar är ju mest för att hålla puckon i schack och intelligensen från att göra revolution  i alla fall. Men när vi landar på Sipadan och två män med maskingevär eskorterar oss fram till en lista för att signera våra namn (som nu var falska) på ett kontor för kvoteringen, gällde det att knipa åt skinkorna för att undvika att skita på sig. Det gick bra, Sussie och Rick, som vi nu heter, fortsatte ut mot båten. När två andra holländare berättade att militärkillarna var där för att skydda turisterna känndes det inte bättre. Sipadan hade nämligen ett resort förut men dom var tvugna att stänga igen för att för många (en var tydligen inte nog) gäster blivit kidnappade av pirater mot lösensummor. Spänn skinkorna lite till. Precis då stannar båten plötligt och alla slänger ut huvudena över relingen: En haj som jagar! En till! Dom är ett helt gäng! När dom försvunnit under ytan vänder divemastern sig mot oss.

 

-          So this is where we are desending. Ni kan ju gissa vad jag gjorde med mina skinkor. The advaced group will go with me to about 35-40 meters dept. Ja, nu har jag ingen kraft kvar I mina skinkor.

 

Och herregud vad värt det det var! Barracudor, hajar, enorma sköldpaddor och de största stimmen jag sett, Discovery chanel inräknat, grottor, otroligt djup och massor med koraller.

 

 

Lite av det vi såg

 

 

 

 

 

Resten av dagen har varit lika ljuvlig. Vi har flyttat från Scuba junk (vi har döpt om dom från Scuba junkie) till ett resort som är helt byggd på vattnet, precis som stora delar av den här byn. Golven består av plankor över vattnet som står ganska högt just nu så när vi anmälde oss i receptionen slog vågorna upp på disken, genom golvet och den supergulliga malaysiska tjejen plockade vant fram handduken och torkade av sin notebook som är deras hela bokningssystem. Folket i byn är underbara, små nakna mörkbruna barn sitter på huk på longtail-båtar som passerar utanför dörren till vår lilla vattenhydda. Seafront är ju ett skämt när man kan få ett hus mitt i havet med endast en vinglig träplanka för att ta sig i land. Personalen sover på madrasser på bryggan med en pressening över sig. Maten är ätbar (på Scuba junk som vi bodde på förrut drog killen med dom gyllene kulorna i sina brittiska kontakter för att få någon att skeppa över proteinpulver så han slapp äta överhuvudtaget). Baren serverar frusen Tiger-öl och en Coka cola kopia. Inget annat. En gång hade dom vatten. Elen funkar stötvis, endast några timmar på kvällen. Vatten finns. Ibland. Oftast inte. Det här är det lyxigaste jag upplevt sen jag började resa. Hur många av er blev bevakade av sköldpaddor precis utanför ert sovrumsfönster när ni gick upp imorse? Imorgon lämnar jag det här lilla himmelriket. Jag vet inte ens vart jag ska. Det känns för jobbigt och sorgligt att resercha. Guldpungen åker till Tyskland och jag har funderat lite över en tredagarsdjungeltripp för att bestiga Asiens högsta berg. Kanske borde. Nog med planering. Ikväll är det fest här på bryggan och bandet är riktigt bra, stackars sköldpaddor.