This is the business
Det var inte lika klart för alla andra så jag ska försöka översätta den texten så att också ni förstår varför detta är bra för mitt lilla huvud.
Jag jobbar nu som ensam stewardess på en motor yacht tillsammans med kapten, deckhand och kock. Vår ägare är shejk i ett arabiskt land vilket innebär att vi kommer att ta charterers under ramadan då dom åker hem (detta förstod han av Ramadan-biten). Eftersom vår båt är byggd 1997 kan vi inte gå längre en max två dagar åt gången (känslig motor). Charter betyder bra betalt men hårt slit. Därför är det bra att vi kommer tillbaka till hamn minst varannan dag så vi får stressa av men vi tjänar ändå dricks. Efter ramadan kommer vår ägare och det är bra för då får jag träffa honom också, vilket kan leda till jobberbjudanden på hans andra båtar eller hans vänners båtar för Karibien. Dessutom har jag sedan på CV erfarenheten av båda båttyperna: charter och privat.
Det är bra att det är bestämt hur länge jag jobbar för det blir lite mer hanterbart för mig. Då kan jag sen ha en paus innan jag drar vidare till Karibien i höst (säsongens slut). Båten är 27m lång och tre våningar hög. Därför är jag ensam stewadess och får styra mitt jobb som jag vill. Jag har en fransk kapten, vilket gör att allt som har med livets goda att göra, uppmuntras. Det är vin, ost och bakelser till tusen tillsammans med en avspänd stämmning och möjligheten för mig att jobba på min franska. Dessutom betyder det att han kan översätta allt jag behöver, vilket är perfekt i landet där ingen talar engelska. Att han är snygg betyder att chansen minskar att han utnyttjar mig. Min kompis förutsätter att även min deckhand är snygg eftersom det är så svårt att få jobb som deckhand att en kille som är det på en liten båt fått det jobbet genom sitt utseende, nio av tio ser ut som Kalvin Clein modeller.
Vidare betyder en liten båt på endast fyra personer mindre tjafs i personalen, bättre sammanhållning men också mer privatliv. Lagad mat till alla måltider vilket är skönt. Liten båt ligger också ofta i hamn vilket gör att man kan ha ett eget liv och göra saker på kvällarna till skillnad från monteryachtsen som ligger på ankare där du är fast. Mindre båt är mindre uppstyrt, mer kreativ och mer varierande. Det förutsätts att du också hjälper till på deck och med maskineriet. Vilket i sin tur är supersnyggt på CVt till karibien. Och mer varierat jobb för mig, att jag får vara både ute och inne. Jag får också lära mig att köra en liten båt eftersom vi är så få, vilket även det får CVt att glänsa. Ungefär det framgår av mitt sms. Tänk vad branchspråk underlättar ibland.
In kommer ting in kommer ting in kommer ting kalla Kapten
In kommer ting – Kapten röd
Nu gick saker som dom gick med den kaptenen. Eller saker gick som det brukar gå. Min kompis C säger att det vilar en förbannelse över mig som gör att killar blir kära och dumma i huvudet efter bara några dagar. För det måste ju vara något konstigt som jag gör för att dom ska reagera sådär efter bara några timmar. Jag brukar inte ta det så personligt eftersom dom inte känner mig. Det är bara irriterande. Varför måste dom bli så arga och konstiga? Jag trodde man var snäll mot den man var kär i?
Efter att decksmannen och kaptenen börjat bråka för att kaptenen friat till mig och sedan stört sig på att deckmannen försökte ligga med hans tilltänkta hustru (medan decksmannen menade att han såg mig först). Kände den ofrivilligt tilltänkta hustrun, efter många vänliga klargöranden, att det blev lite mycket när hon fick en utskällning av både kapten och decksman. (Motivieringen löd: För att ha rivit ut hjärtat och stampat på det). Men jag är inte den som ger upp så lätt. Jag vet hur den här branchen är och vad man får betala för att tjäna kalla, hårda kontanter. När dom sexuella trakasserierna tog vid tyckte jag dock att det var dags att vara lite schysst mot mig själv. (Jag gillade inte annanas förut med efter att en 60årig mustachprydd kroatisk kapten, helt utan engelska, använt denna stackars frukt för att illustrera vad han ville göra med mig hårt, intensivt och länge, och tvingat mig att se på så har jag nog blivit rentav allergisk mot den). När jag dessutom fick veta att det andra jobbet jag fått var en scam och att jag var tvungen att komplettera mitt CV med en kurs till en kostnad av en tredjedel av min resterande kassa fick jag nog. Jag smsade L som på två sekunder erbjöd ett helpensionat i Monaco. Ett retreat. Ett rehabliteringscenter för misslyckade lyckosökare.
Där denna båtkock kunde serverat mig sanningen med tillhörande ”vad var det jag sa om män i allmänhet och kaptener i synnerhet?” fick jag istället den godaste lammgryta jag ätit och en klapp på knät. Sen frågade han om jag verkligen hade lämnat mitt pass på båten. Som åkt iväg. Kanske till Italien, eller Monaco, eller var kvar i Frankrike? Medan jag själv åkte till ett annat land? ”Och du ville satsa på en karriär där man konstant reser?” Den sarkasm han kör med är bland det roligaste jag vet. Jag kände mig trygg igen men på morgonen var han borta på jobb och jag slöade framför TV:n. Vi hade pratat om hur svårt det faktiskt var, hur skum branchen var och hur saker har börjat bli reglerat så det är svårare att jobba. Hur fillipiner och sydafrikaner pressar ned lönerna och hur den globala ekonomin strypt stora delar av branchen och jag började fundera på min hemresa. Det var inte värt det.
Jag gör så. Ger upp. Tar ett steg tillbaka. Får perspektiv. Lägger mig ned och svär. Fråga mina badmintonmotspelare. Sen reser jag mig upp och smashar. Spelar som jag aldrig gjort förut. Nu sitter jag på soldeck min nya yacht. Här är jag resten av säsongen och hade inte kunnat önska mig ett bättre jobb, vare sig hemma eller någon annanstans i hela världen. Kapten säger att han är så nöjd med mig att jag alltid kommer ha ett jobb så länge han är i branchen. Det tog honom hela tre dagar att ge mig en sexuell kommentar och inte en enda gång har han antytt någonting annat än skämt. Tack GUD!
Samma morgon som jag sov hos L skickade jag iväg tre mail. Jag vet att man måste söka massor med jobb och springa runt på agenturer och gå mellan båtarna, och känna folk och göra kurser. Men jag tänkte att jag kan väl lika gärna spendera mina sista pengar här innan jag åker hem. Och om jag ändå är här kan jag ju skicka iväg ett mail eller två. Det blev tre. Sen hade jag stillat mitt samvete och tog ett bad och skrattade över ironin att jag bor vid medelhavet men gjorde ett litet glädjetjut när jag fick syn på ett badkar. När jag kom upp ur badet hade jag tre intervjuförfrågningar i Iphonen. Jaha, bara att beta av då. Efter att ha träffat kapten ett samma dag visste jag att jag inte kunde tänka mig ett bättre jobb. Han hade precis sparkat två ”oduglingar” och behövde därför mig så fort som möjligt. Jag sa att jag var precis i samma sits, gjort mig av med två oduglingar och var desperat. Morgonen efter började jag.
Det här är mitt nya hem.
Fula blogg
Jag säger ju alltid att tur inte existerar. Eller att det snarare är ett möte mellan förberedelser och tillfälle. Att vara rätt person, på rätt plats, vid rätt tid punkt. Min egna treenighet eftersom jag kasserat kristendomens.
Därför anser jag att jag kan påverka min ”tur” genom att se till att vara rätt person, ta mig till rätt plats och sedan hänga där hela tiden för då kommer för eller senare rätt tidpunkt komma. Eller skapa tidpunkten om man blir rastlös. Om man gör allt hårt slit själv så tror jag att Gud hör allt stånkande och stönande och tittar ned och tänker ”den där tjejen förtjänar en sista puff, hon har ju trots allt gjort grovjobbet.”
Idag sprang jag på intervju. Sen gick jag runt och var rätt tjej på rätt plats hela dagen. Tillslut tog jag tåget ”hem” till ”min” yacht. Jo, juste, sa jag det? Jag bor på en yacht nu. För att jag en gång var rätt tjej på rätt plats och lärde känna en kille som jobbar på en yacht där bossen inte är. Så det är bara han och hans kapten på båten. När jag inte kunde hyra min lägenhet i Nice längre spred jag ordet att jag letade efter något eftersom jag hade hört att det var omöjligt att få boende på rivieran såhär mitt i säsongen. Dagen efter hade jag tre boenden att välja på. Jag valde yachten. Gratis. Det var en kväll när jag helt slut efter att ha sökt jobb hela dagen. Min kompis frågade om jag ville åka och titta på deras båt. Jag ville ingenting annat än att gå att sova i min lägenhet men eftersom jag nu har klurat ut hur tur funkar och insett hur beroende jag var av just tur sa jag ja, och vi åkte dit.
Tror du inte kaptenen kommer förbi just då? Vi snackar, jag är rätt person på rätt plats och kaptenen säger ”man va fan! Vi har ju en hel kabin ledig, bo här för tusan!” Sag och gjort, nu är jag inflyttad. Första dagen erbjöd jag mig att hjälpa till att städa båten. För att visa att jag är rätt person. ”Hm...” säger kaptenen, ”Om det skulle vara så att jag pratade med bossen och sa att vi skulle behöva en tjej ombord, skulle du vara intresserad av jobbet?” Nu har jag sovit här två nätter. Jag har varit social med folk, hjälpt till, berättat om mina drömmar och ja, helt enkelt gått runt och varit rätt person. Jag har pratat om att jag skulle vilja jobba charter (då får man dricks) och att jag har skvätt kommentarer om mina år i servicebranchen. Då fick jag ett jobb på grannbåten, en charter över dagen. Så idag sprang jag iväg på en intervju. Sedan var jag borta hela dagen och när jag kom tillbaka till båten kom kapten med en drink till mig. Jag tog emot den starkaste vodkadrink jag fått sedan jag var femton och Sofia fick för sig att hon skulle bli bartender i Alanya och blandade oss drinkar på starkcider och vodka. Det här var dock en sorbédrink.
Vi pratade om Split där Kaptenen kommer ifrån och han sa att så fort bossen kommer ombord ska han förklara att det verkligen behövs en tjej ombord. (Mina kära feministiska vänner, det funkar så, tjejer har vissa uppgifter ombord och killar vissa. Det handlar inte om att det behövs någon med kvinnligt kön utan endast att kläder tvättade av en man är otänkbart.) Den tilltänka tjejen är jag.
Utkast: Jul. 27, 2012
Fredagen den 13:e
Jag har varit sjuk i en vecka sen jag kom till Nice. Vill inte nämna namn men en viss svensk kille som bor i södra Frankrike sa att man kunde dricka kranvattnet, dom flesta vet nog vem jag pratar om, och för dom som inte vet så heter han Linus.
Hans hypotes har jag ägnat fyra sängliggande dagar åt att bevisa motsatsen till. Det märks dock att min kropp är i sista rycket nu att driva ut demonerna för jag hade svårt att sova hela natten och fäktades med jobbiga minnesbilder från Asienresan. Vissa ansikten och händelser dök upp framför mig om och om igen och ville inte försvinna. När jag väl somnade drömde jag tog livet av mig genom att hoppa från en balkong och i fallet försökte jag förgäves vrida mig så att jag skulle landa på huvudet och spräcka skallen, så jag skulle dö direkt. När jag överlevde och skulle mig på ett nytt försök gjorde istället en av mina kompisar samma sak. Och dog. Jag lyckas aldrig dö, jag bara försöker. Efter en sådan natt vaknar man ju upp som en solstråle. Sätter på E.T. och börjar gråta - innan lunch! Kan bara vara fredagen den 13:e.
Kämpade mig ner för alla två tusen trappor för att gå och handla mat. När jag var liten och hade feber sa alltid mamma ”Finns det någonting du kan tänka dig att äta, du måste få i dig näring, vad som helst?”. Det var precis vad jag sa till mig själv idag. Jag slog undan allt vad dieter heter och övertalade mig själv om att det nu började närma sig en fråga om ren överlevnad. Längst gatorna ligger charkuterier, bagerier, gelaterior och chokolaterier. Jag bor mitt i stan och precis överallt är det restauranger med min favorit typ av mat. Och jag kunde inte komma på en enda sak jag kunde tänka mig att äta. Under hela min sjukperiod har jag legat med alla fönster öppna, fönster som att vetter mot stans bästa restauranger. Dofterna som fullkommligt fyller varje millikvadrat av min lägenhet var det jag älskade när jag kom hit. När du är magsjuk är vitlök och ost ungefär det sista du vill ha på näshåren. Därför har det varit svårt att övertala mig själv om att jag måste äta någonting. Tillslut köpte jag en avokado och vände hem mot min säng, avokadon ligger på bänken och luktar ingenting. Tack.
Min lägenhet
Men innan jag vände hem köpte jag också en lite blomma till dom som jag hyrt lägenheten av, dom kommer imorgon. En rosa liten sak som jag gick och svängde med medan jag låtsades att jag fått den av en fransk älskare som skickat den för att han tyckte synd om sjuka lilla mig. Killarna i chokolaterian ropade efter mig, som dom brukar, men då vände jag mig om och höll upp blomman. ”Sorry, jag har en pojkvänn nu” blinkade jag mot dom och dom slog sig för pannan och låtsassvimmade. Jag log och tänkte att det är svårt att vara nere i ett land med så mycket vackert; män som blommor.
Imorgon tror jag att jag åker till Storbritanien. Det känns helt sjukt att jag varit här i nästan två veckor, landet av delikatesser och jag kan räkna mina måltider jag lyckats få i mig. Så fort jag får min aptit tillbaka kommer jag befinna mig i landet som är känt för Fish and chips. Även kallat landet som är känt för att rivstarta dieter.
Is it safe on the shoulder, to fall down on my knees?
Is it ok to cry now?
Is it allright to breathe?
Is it safe on the shoulder, to fall down on my knees?
I'm just south of somewhere,
I never wanted to be.
There's a rain coming down. And there's noone around.
Is it ok to cry now?
Is it Ok to cry now - Jess Brown
Just nu känns allting väldigt sorgligt och läskigt. Jag resonerar fullkomligt ologiskt men argumenterar vasst nog för att övertyga mig själv om att monstret som springer runt i min hjärna och sprider elaka ryckten är levande och riktig. Jag vill ju inte hit.
Och hon har rätt. Monstret alltså. Jag har nämligen researchat mina chanser att återvända till Svearike helskinnad. ”Marsielle är en av världens farligaste städer” läste jag. Och hörde. Ofta. ”Äh, du behöver inte vara rädd. Så länge du inte går runt i staden på natten med hela ditt baggage. Och håll dig borta från tågstationen. Gå inte ut som ensam tjej heller. Och akta dig får taxibilarna. Annars är det inte så farligt.” Någon travler försöker lugna oss andra på ett reseforum. Och jag ba: ”No, probs! Jag glider in i Marseillle vid midnatt, ska ta mig till tågstationen för att fortsätta till Nice. Med hela mitt bagage. I en taxi. Oh, juste. Ensam. Tjej.” Sedan dess har jag drömt mardrömmar om hur jag blir våldtagen på franska varenda natt. Som tur är var det inte bara min för stora och för tunga väska som gick genom tullen utan även mitt hemmagjorda försvarsvapen. Vilket ifs säger att det vapnet inte är farligare än en nagelfil och då vet jag inte hur hårt det biter på ett gäng rånare. Annars får man väl försöka prata sig ur situationen. Köra på charmen, tur att man kan språket. ”Salut el rownare. Please don’t hurt me, senior! Danke.”
Det kan behövas för jag landade i Marsielle, Frankrike, för en timme sedan. Grabbade mitt nya 12kg-liv inslaget i en sportbag (som det står Mountain classic på, vem försöker jag lura?) och pinnade till tågstationen. Får reda på att nästa tåg till Nice, där min lägenhet står och väntar, går om en si sådär åtta timmar. Dvs. Imorgon bitti. Nu har jag köpt mig en hamburgare för att döda tiden. På McDonalds. För 50 spänn. Jag har lämnat min familj och mina vänner i mitt vackra hemland sjukt motvilligt för att åka till Frankrike för att äta hamburgare. Från donken. Som förövrigt stänger snart och då kommer det bli helt tomt här i åtta timmar. "Europas farligaste stad". Och inget kaffe fick man heller så jag lär väl däcka på mitt 12kg-liv. För jag är helt slut efter att hålligt igång hemma i Sverige, hållit ihop för alla som saknat min energi. Hållit uppe alla som varit nere. Sagt adjö och hattat. Spridit mina kvartar över alla som förtjänar så mycket mer. Hållit inne mina tårar. Fast jag är livrädd och ensam. På en tågstation utan människor eller tåg. En natt till och sen börjar jag jobba imorgon.
Och jag ba: "No, probs. But is it ok to cry now?"
