Kim Darling

Känner mig ju inte så frisk.


Jag har inte uppdaterat så mycket. Anledningen är att jag har varit sjuk i två veckor, sängliggandes och således jävligt tråkig. Idag fick jag nog och tog mina försäkrningspapper och hoppade upp på moppen för att ta mig till sjukhuset.

Det var verkligen inte den bästa idén att ta moppen hela vägen  till sjukan, det visste jag redan innan. Jag har inte kört sen Vietnam och Phuket/Patong har galet mycket trafik i högsäsong. Den hetsiga trafiken varvas med branta backar och sen är det ju det faktumet att jag kört upp (visserligen med bil men tro mig, det är säkrare) hemma i Sverige två gånger och kuggat båda. Dessutom har min migrän kastat min hjärna upp bland molnen. Det är bara en tidsfråga innan jag hamnar i en olycka och därför har jag bestämt mig för att inte bry mig så mycket. Jag kom fjösigt undan där på Ko Phangan min första tid i Thai så en större olycka bara måste vänta så mycket dumma saker som jag utsätter mig för. Och om det är någon gång man kan hamna i en olycka så är det väl nu när man ändå är halvvägs till sjukan, tänkte jag sekunden innan jag körde in i en splitterny Kia. Jag lyckades undvika polisen med några charmiga leenden och några tusen bath fattigare satt jag senare på Patong general Hospital.

Sjuksystern skrattade när jag drog alla symtom jag haft dom senaste veckorna. Hon tittade genom mitt pass och pekade sedan på min Kambodja stämpel och skakade på huvudet. Rasismen mot Kambodjaner/Kambodja är strukturell i det här landet. "Cambucha, det förklarar saken" sa hon och satte mig i en stolskö utanför ”doktorn” som var en kille i min ålder i rutig skjorta och svarta byxor. Han satt i en liten inbuktning i den stora salen och verkade allmänt förvirrad. Fast troligen inte mer än jag. När jag dragit min lista med symptom och han fördömt mig för att jag inte kommit till sjukan tidigare sa han kort:

- Chai. We take you. Do some blood. Do some urin. Do som gaka.
- Alai na? (vad sa du?) Sa jag som om jag hoppades att han skulle ändra sig.
- Some poo poo.
- Najsbajs.
- Alai na?
- Nothing.

Sen gav han mig tre små lappar, en röd, en gul och en brun. Det är det jag älskar med det här landet tänkte jag medan jag gick iväg med mina små burkar; dom är så rakt på sak och det finns ingen tvekan om vad det är dom vill. I lilla landet lagom hade man fått tre vita papper med konstiga medicinska termer och fått gissa sig fram till vad dom ville ha. Här är man rakt på sak. Undrar förresten vad som är lagom? Hur mycket tänker dom sig att man ska producera sådär på en pisskvart?

Sen kom nästa doktor med reslutaten. Samma huvudskakning när hon såg Kambodja-stämpeln i mitt pass. Strukturell, var ordet. Hon gav mig sju olika mediciner att ta tre gånger om dagen och skickade iväg mig med en liten varning om att besöka Kambodja igen.

Det som tidigare var ett mitt tarmsystem skulle i en röntgen nu mer se ut som en pac-man labyrint. 21 tabletter om dagen till tjejen som inte ens tar alvedon hemma i Sverige. Det är nästan unviktligt att känna sig lite hög. Hoppas bara man blir frisk på kuppen.






Sjukling. Gillar att Anton Abele-klippet är i bakgrunden, haha!

Jag är så långt ifrån dig, som i ett annat land fast nära ditt.
När allting verkade enkelt i ditt liv, när du kände dig utestängd från mitt.

Kombodja – Landet av männskliga experiment

Dagens rekomendation: ”First they killed my father” av Loung Ung, en sannhistoria om en flicka som växte upp under Pol Pots kommunistiska experiment i landet.



Två miljoner döda, många genom svält, andra genom avrättning och många tog saken i egna händer och tog sitt liv innan militären kunde. Jag drömmer mardrömmar och huvuden som delas i två delar och får gråtattacker när femåriga barn i klungor går ned på knä och ber oss om brödkanterna som är över från vår frukost. Jag är inte stark nog att hantera missären i det här landet men jag är för intresserad för att låta bli.



Än idag dör folket som flugor efter att Pottan lagt ut minor över hela landet utan att rita upp var. Dom som inte dör blir handikappade och dom finns överallt. För 20 år sedan dog 300 pers i månaden av minor. Konsekvensen är tiggarna: handikappade, men mest barn. Det finns inte så många vuxna kvar, en fjärde del av landets befolkning dog för trettio år sedan på grund av en man som ville starta om på nytt och göra ett bättre ”Kampuchea för folket”. Epic fail kan man ju säga på den. Jag försöker ta in alla historier jag får höra, det jag läser på internet och i olika böcker men det blir bara bokstäver och ibland ord som min hjärna sen behandlar som mardrömmar på nättera. Vietnam var samma sak. Ändå är människorna så underbara, vänliga och fulla av kärlek. Precis som i Burma. Givmilda och hoppfulla. Beundransvärt.


                  Läs och gråt.    En annan läsvärd.



Själv är jag utsatt för ett eget litet (o)humanskt experiment av min syster, kemisten. Hon har fått för sig att hennes framtid är inom medicin och har nu hittat en växt som hon tror har drogliknande effekter på människorkroppen och psyket. Jag har skrivit på ett muntligt kontrakt att inte säga vilken växt det är för hennes plan är att importera den till Sverige och tjäna storkovan innan staten inser hur hög man blir på den. Men först ska den ju undersökas och då blev det så att jag blev försökskaninen, hur vet jag inte hur men nu sitter jag och trycker i mig den här fullständigt vedervärdiga växten medan jag ska beskriva mina olika känslor i skalor.



Faktum är att hon har rätt. Hon har undersökt rätt noga, läst på om dom olika kemiska ämnena och dess kända effekter på människokroppen. Jag kan inte säga annat än att man faktiskt får ett rus, blir flabbig och allmänt okoncentrerad när man äter tillräckligt av den här växten som annars är vardagsmat här i Asien, i små doser förstås. Jag undrar vad som normalt är en försökskanins arvode på storkovan? Och hur många brödkanter kan man köpa för det?

Tjejerna klär sig avslöjande, rödögda killar går och drar sig fram och tillbaka med baksidan av handen under näsan, munkarna ryggar tillbaka när man möts på gatan, allting blinkar i alla färger, det finns 7/11 överallt, taxin har stötdämpare och vägarna är så platta att jag skulle kunna somna i taxin om det inte var för de två skottska killarna med varsin färgrann Full Moon-tanktop bredvid som skryter om hur otroligt resvana dom är medan vår ladyboy till taxichaffis högt skrattar med. Det är ingen tvekan om att jag är tillbaka i Bangkok.

Jag är sjuk, har skumpat på jordväg i 14 timmar, dödat tiden genom att läsa om folkmordet i Kampuchea, om jag slummrat till har jag drömt om barn som mördas med släggor. Jag har migrän, mensvärk och feber, bussen är försenad (inte SL-försenad utan sådär en tre timmar försenad), jag har inga pengar, dom sista slantar jag hade spenderade jag på att sy upp en blus som funnits i mit huvud flera år. Blusen är nu borta. Min kamera är trasig. Jag har lyckats såra den människa jag minst av allt ville göra illa och jag har tvingats säga hejdå till de två personer jag älskar mest på den här jorden. Snart kommer jag fram till mitt 20krs-rum för natten. Från stereon skriker någon ut att det inte spelar någon roll för hon kommer hitta någon som dig igen. Det är ingen tvekan om att det är fredagen den 13:e.

 It's been a long slow collision,
I'm a pitbull, you're a dog,
You're foul in clear conditions
but you're handsome in the fog

So I need some fine wine, and you, you need to be nicer
for the good times and the bad times that we've had


                                  




En del av mina många ursäkter för att vältra mig i paradisisk idyll under ett halvår, var att jag skulle försöka trimma bort fettet från min själ. Bli lite buddistisk. Läsa Siddharta och bli en bättre människa genom att skala av allt materiellt begär och leva för dagen. Det är svårt att legitimera strandhäng och sex månaders ledighet för en forna arbetsnarkoman om allt inte har ett syfte. Så syften (läs ursäkter) har jag nu i överflöd. Ett vilket varit att just försöka blir lite mer enkel och lyxfri.

Jag har i omgångar kommit nära att leva helt (njae) utan materiella ting (min dator är en synd jag kan förlåta mig själv för, men jag är faktisk utan kamera nu). Jag kommit till den där punkten att jag inser att jag kan lifta genom en militärdiktatur, ta mig fram utan kontanter i ett land utan bankomater leva på kyckling kokt i en vattenkokare, sova på kartonger och med fem ombyten kläder som jag tvättar i en smutsig hink. I stunder har det varit tufft för lilla stockholmstjejen men det har aldrig varit omöjligt. Vilket är väldigt lätt att säga i efterhand men när jag låg där i en säng totalt full av myror som tuggade sig in i mitt ben hade jag inte mycket av ett val än att låta dom festa på min kropp medan jag försökte få min viktiga sömn för att jag visste att morgondagen skulle bli än lite värre.

Min syster och mor tänkte sig en helt annan typ av resa när dom kom hit där det skulle solas, badas och relelelelaxas. Det skulle ätas gott, drickas sött och njutas. Kyckling kokt utan kryddor i en vattenkokare dög tydligen inte och när jag försökte erbjuda en trevlig frukost bestående av kall havregrynsgröt gjord i en vattenflaska omrörd av en tandborste så skulle ni ha sett minerna.

Jag kan dock inte förneka hur ljuvligt det var när vi gick ut och åt middag första gången tillsammans. Varm mat som smakar gott, ljus på borden, vacker musik och fina nyköpta kläder. Och fint vin. Riktigt vin. Ingen thaiwisky för 10 kr. Jag har skämts för att jag har längtat efter det här och sett mig som en smutsig kapitalist som bara kräver lyx. Jag har dock insett att det mer handlar om sånt jag tycker om i livet. Jag gillar mat och vin, jag avgudar musik och trevliga miljöer får mig att må bra. Det insåg jag redan när en israel tog ut mig på middag en kväll i Thailand. Vi gick till ett italienskt ställe och trots att han var tråkig och endast ägnade tiden åt ”buiniuess calls” på sin I-phone satt jag där som en liten Hollywoodfru och bimbolog för mig själv åt hur servitriserna följde min minsta vink och maten smakade som en bit himmel. Lite lyx då och då kan ju verkligen inte skada.


                                            


Min själ är nu Nicole Richie slimmad. Skulle ju inte skada att bli lite rundare, kanske inte Bert Karlsson men sådär hälsosammt mullig om själen kan väl inte vara så farligt? Jag klagar inte alls på det jag haft och jag älskar tiden jag spenderat och sättet jag gjort det på men ibland behöver man en semester från sin semester. Och Kambodja är verkligen platsen att leva ut det här på; snälla människor, god mat, båda motpoler mot Vietnam. Igår unnade jag mig till och med en heldag på stranden. Ikväll blir det fint vin och snälla människor. Det värsta är bara att två dagar till och jag kommer vara så uttråkad att jag hoppar på något nytt litet äventyr, jag har redan en plan.