Kim Darling

Jag avnjuter just nu en sådär fantastisk och inspirerande sextimmars stopover i Kuala Lumpur innan jag får fortsätta till Filipinerna. Alla timmar jag har spenderat på den här flygplatsen... Jag hade med mig lite malaysiska pengar som jag skulle passa på att leka loss med, hade till och med bestämt vad jag skulle beställa och vart (det är så mycket tid jag spenderat här, skulle kuna dela ut getingar till varenda restaurang). Insåg dock att mynten jag skrammlat runt med i ett halvår blev räknade till 3 kr i svenska. Således är jag även i detta land fattig.

Saken var den att jag hade en schysst summa pengar som var beräknat att komma in under julen men som helt enkelt uteblev. Gulp! Så det betyder att min kapital just nu är... *räkna, knappa på miniräknaren, funder, slå ut* = 10 000kr. Minus. Och jag hade vid tidpunkten tre månader kvar att resa. Spännande.

Ett generöst bidrag från min kapitalist till syster gav mig en kickstart. Sedan dess är jag rätt stolt över att jag lyckats vända saltvatten till guld och hålla mig både flytande och överlevande. Det kanskee bor en liten entreprenör i mig trots allt?

Indonesien beskrevs som landet av möjligheter och det visade ju sig sant. Indonesernas favorituttryck är när dom tom tittar ned i bordet och säger att dom inte gillar Indonesien. För att sekunden senare titta upp och le brett.
- But I loooove it!
Jag kan inte göra annat än att fullkomligt gå med i sekten av beundrare. Det finns inget att ”bara gilla” med det landet. Naturen är fantastisk, maten är grym, människorna är otroliga och möjligheterna är oändliga.



Mitt flyg till Bali siade dock om en annan utdelning när jag först träffade på det finska paret som lämnat landet för att vädret var så pass dåligt att dom hellre åkte resan fram och tillbaka till Thailand. Detta var sekunden innan en polisman drog mig till sidan och mitt framför alla slet upp varenda pinal jag packat i min 65 litare till snigelhus. Smutskläder, kondomer, tamponger, något annat som känns värt att dra upp för allmän åskådan? Extacy? Nej, det är diareémedicin faktiskt, men kul att du frågade. Kollar ni igenom allas väskor såhär innan dom får komma in i landet?
-  No. Only when I think something is suspicious.
Jag tittade på min egen spegelbild i fönstret och mindes hur en burmes i Thailand sa till Vince att han skulle ”ta hand om den här tjejen om ni ska till Burma, hon ser så oskyldig ut”. Men tydligen ser jag ut som knarklangare medan fyra killar i dreads och trasiga jeans passerar ostört förbi. Så det blev ju förhör och viss tvekan över om min historia om att jag är en student verkligen stämmer. Jag hade ju faktiskt inte ett studentkort med mig eller något annat som kunde bevisa att min utsaga stämde. Efter att genomsökningen var klar (och jag tackade Gud för att det höll sig utvärtes) blev jag släppt med en varning. Om vad har jag ingen aning om men nästa gång kan jag åtminstonde inte säga att jag inte blev varnad.

Förutom detta har jag bara behövt betala av polisen en enda gång. Då VAR det faktiskt mitt fel. Jag hade tappat mitt utresekort men polismannen var vänlig nog och ”sålde” mig en ny papperslapp med rutor för ett pris som var ”upp till mig”. 40 svenska kronor blev mitt bidrag till korruptionen.

Annars har jag rest med lokalbor så jag har sluppit ganska många ”extraavgifter” i ett av världens mest korrupta länder. Det roliga är att en av mina indonesiska vänner har en pappa från Holland vilket har resulterat i sonens gröna ögon och ljus(are) hy. Vi har blivit stoppade flera gånger av polisen eller fått ett visst pris på biljetten och sedan pratar han bahasa (indonesiska) och då blir vi släppta och priser reduceras till tiondelen.

Detta har hjälpt mig i att överkomma min värsta ekonomiska kris.  Jag har också bott hemma hos några kompisar och ätit mat från lokal-lokal restauranger (4kr för en hel middag, på svindyra Bali dessutom). Jag har gjort lite andra smarta moves och jobbat upp min budget en aning. Nu ligger jag snäppet över runka-gubbar-på-parkeringen-buget vilket känns tryggt och lite mindre avskyvärt. Nu är jag bara sådär lagom backpacker-fattig och det lär hålla i sig ganska bra tills jag kommer hem och kan parasita på mamsen lite. Jag drömmer om sängar med madrasser, varm mat som man äter med bestick på tallrik, dörrar som går att låsa och duschmunstycken. Nä, tilbaka till verkligeheten nu.

Uteliggare, knarkare och mördare.

Jo mamma, det är mitt sällskap nu. Fast dom är föredettingar, ex. Jag har någon otrolig talang att alltid skapa bra vänskaper med människor som har trassliga bakgrunder och få dom att bekänna dessa vid något av de första mötena för mig. Kanske dras dom till mig för att jag inte dömmer. Kanske dras jag till dom av samma anledning?

Jag delar just nu rum med en indonesisk kille som är på samma budget som jag: runka-gubbar-på-parkeringen-budget. Honom gör det ingenting. Budgeten alltså. Jag har alltid haft ett hem så jag är lite obekväm i den här sitsen.

Vi tog nattbåten över till Gili tillsammans, så att vi kunde se soluppgången över havet, delfinerna som hoppade och Lomboks berg. Vi satt uppe och Hait, berättade om sin trassliga uppväxt. Ja, jag har hört historien förr, sa jag och hade galet fel. Jag hade inte hört den om pojken som var beroende av marijana vid 9 årsåldern och som vid 13 år åldern ansåg det vara dags att bli beroende av de mesta andra också. Vid 19, när hans flickvänn gick vidare med en annan tyckte han att det var dags att ta åtta extacytabletter och försöka sig på att göra en volt med MCn. En volt som slutade i en landning. Med huvudet mellan mcn och marken. När han vaknade upp tre komaveckor senare grät hans mamma fortfarande och han valde att flytta till en annan ö. Börja om på nytt. Där var han hemlös i ett halvår och levde på att städa för fem sek och dagen. Den lönen räckte till en skopa ris. Utan tillbehör. Ibland tog han det som var över på tallrikarna från restaurangernas uteserveringar men han svär att han aldrig stal. Jag tror honom. Sov gjorde han på stranden och jag frågade om myggorna.
- Ladyboysen som försökte våldta mig var värre, var svaret på den.

Nu ställer jag dig frågan. Du kommer till ett rum som den här killen fixat. Billigt. Rummet är det skitigaste hål i väggen du skådat. Skulle du ha hjärta att säga det till killen som precis berättat om den här bakgrunden, att det inte riktigt uppfyller din standard? Jag hade inte det utan tog stora kliv över ansamligen av döda småkryp som låg på  golvet, ignorerade det oidentifierade kladdet på väggarna och tog mig en iskall dusch i den svaga saltvattensstrålen bakom dörren som inte gick att stänga medan jag försökte skvätta bort kackerlackorna i avloppet som inte ville rinna av. Skinn på näsan, skinn på näsan använde jag som mantra.

Vi gick ut och jag ansåg mig förtjäna en schysst fylla. Jag hade jättekul och Gili är verkligen en fantastisk plats. Jag träffade superhärliga människor och i slutet av kvällen tog jag och några nya vänner varsinn barstol och satte oss vid vägkanten för att se alla fulla människor dansa och äta pizza samtidigt och vi skrattade så mycket att vi föll av flera gånger.

När jag och Hait kom hem den kvällen och öppnade dörren insåg vi att dom inte städat vårt rum ändå, fast vi bett flera gånger. Vi fick alltså lov att krypa ned i någon annans (ingen aning vems) använda lakan, smutsiga och sandiga, och skyffla deras använda handdukar på golvet.
-  Welcome to hell, sa Hait när han öppnade dörren och då tyckte jag att det var ett bra läge och höra om vi ändå inte skulle uppgradera ett snäpp imorgon bitti.
-  Vad än du vill, blev svaret, jag kan sova var som helst. (Detta kan jag intyga efter att jag hittat honom sovande på trottoaren några dagar innan).

Sagt och gjort. Dagen efter bytte vi till ett rent rum och jag gick ut på middag med Piotr som tyckte att det var ett lämpligt samtalsämne att berätta om hela sin (nu överstökade) missbruksbakgrund sådär första gången man träffar någon. Inte mig emot, gärna öppna kort men efter allt snack om kanyler skulle han nog vara mer än förstående om vi körde med dubbla kondomer om jag nu skulle få för mig att gå hem med honom. Det fick jag ju inte för mig. Oroa dig inte lilla mamma. Jag går bara ut på middagar med folk för sällskapet och dom underhållande livshistorierna.

När jag dagen efter samtalet med Piotr trodde att jag hört allt vad människor har att bekänna, satt jag på stranden och pratade med en god vän. Han tyckte att det var dags att berätta sanningen om varför han inte vill vara med på kort, har ett fejkat namn, inget bankkonto och varför han inte kan återvända till sin hemstad. Han var nämligen motorcrossförare, en ganska lyckad och känd sådan. Tills en dag när en liten kille kröp förbi platsavspärrningarna och in på banan. Reymon, som såg den lilla knatten mitt i ett hopp sparkade till MC så att den inte ska landa på den barnet. Killen överlevde helt skadefri. Det gjorde inte tre personer i publiken. Ytterliggare några blev skadade och Reymon sov inte på tre nätter. Han blev dömd för mord. Nu talar vi om en dom i Indonesien, av en känd sportsprofil. Han hade såklart sponsorer och tränare som betalade av hans straff så livstid blev en månad och när han kom ut förväntade sig självklart sponsorerna att han skulle fortsätta köra.
-  Hur skulle jag någonsin kunna sätta mig på en mc igen? Frågade han mig och jag skakade på huvudet och försökte säga något tröstande.
Men det jag brukar säga när jag tröstar folk:  ja, men det var ju i alla fall ingen som dog, fungerade inte riktigt här. Så nu har han varit på rymmen i flera år och han litar på mig, en relativt ny vän, nog för att berätta det han inte berättat för någon. Jag har någon magisk förmåga att fullkomligt slita ut dom grisigaste av historier ur främlingar. Dom kan bekänna saker som jag inte vill veta hur lätt som helst.

Men oftast vill jag veta. Det får mig att känna mig normal. Pinsamt men sant. Det var så mycket bekännande ni fick av mig idag.

Jag försöker analysera fenomenet. Är det en kulturkrock eller har jag bara blivit bortskämd i mitt liv av människor som gillat mig utan ”men”? Eller är Sverige bara så kallt att alla har dunjackor på sig så vi får inte många chanser att kommentera varandras utseende?

För här, några långituder och latituder bort från täckbrallor och mössor, ska det minsann diskuteras in i detalj. Det är som att när man inte känner varandra bra så ska man överösa varandra med kommernatrer om utseendet. Berömma utsidan för att man inte än lärt känna insidan. Beundra utsidan ljudligt så att man har större chans att få se insidan. Kanske. Eller bara för att utsidan är så uppenbar. Om det resonemanget skulle vara riktigt hänger jag inte med på varför det ska kommenteras negativt. Eller ”ärligt” som det så fint heter. Folk verkar tro att jag bara går runt och väntar på att dom ska kommentera min figur, min hy, mitt hår eller mitt ansikte. Utan att jag bett om en åsikt. Om jag undrade om du tyckte att jag skulle klippa mig, banta eller sola mindre då skulle jag fråga dig. Jag är inte blyg. Det handlar bara om att jag inte bryr mig.

-  Tack för din ärlighet. Nu ska jag ta den här kommentaren till mig och så ska jag ägna resten av dagen åt att försöka glömma den. För mina lår råkar vara precis den storleken jag hade tänkt att dom skulle vara så det känns inte så värt att lägga ned tid på den saken.

För tro det eller ej, men det finns människor som ser ut som jag och är rätt okej med det. Lever sitt liv och funderar inte så mycket på det som andra verkar göra. Men det slutar inte där utan det ska kommenteras åt andra hållet också.

-  Du är så vacker. Snälla kom med mig och träfffa mina kompisar, jag vill så gärna att dom ska se dig. Dom kommer aldrig tro mig om jag bara visar bilder på dig. Ta på dig den där lila klänningen. Och sätt upp håret. Kan du prata med svensk brytning också? Dom kommer tycka att det är ashett.

Jag är ju så otroligt fantastisk! ...Om jag bara putsas lite på, poleras lite. Mitt liv som trofé. Dom kunde inte ha mer fel. Jag är verkligen en skitdålig trofé. Jag saknar liksom det grundläggande för att bli en bra trofé: strävan efter perfektion. Jag är inte ens en bra staty. Eller jo, möjligen en Buddahstaty; tjock och chill. En go och glad som älskar kexchoklad. Funderar inte så mycket över saken och bryr mig än mindre. För jag är gjord av lera, brun och skrovlig. Synpunkter? Förslag? Skriv gärna ned dom på en lapp och lägg den i tunnan där borta. Ja, den ja, precis, som det står ”Papperskorg” på. Tack.

Ja, ja, jag kommer få massa nya insikter och förstå saker som jag inte förstått innan. Jag hade på ett ungefär kunnat tänka mig vad det skulle gälla; fattigdom, hygien, droger var några av ämnena.

Något som jag inte hade tänkt mig dock var den konstanta närvaron av kön och de sociala strukturerna runt det. Aldrig i mitt liv förut har jag blivit så påmind om att jag är kvinna. Det går inte en timme i ett socialt sammanhang här utan att jag påminns om att jag inte är som alla andra, jag är ju kvinna.

Jag hade väl kunnat förutse att den asiatiska befolkningen skulle ha en lite annan syn på kön och jämnställdhet och blev inte hysteriskt förvånad när jag blev utkörd ur moskén eller utskälld för att jag äntrat ett ”manligt tempel”. Det som mer förvånade mig var dels att detta inte bara gäller asiaterna utan även turisterna, västvärldens befolkning, min egen tillhörighet. Jag hade någonstans innan trott att dessa länder var hyffsat lika i termer av jämställdhet. Därför blir jag förvånad när britterna asgarvar när jag berättar att det finns män som drar barnvagnarna i Sverige (och tvingar bevisa det) och över att amerikanerna gapar när jag berättar om unga tjejkompisar till mig som är stora företagare, höga chefer eller promiskuösa. ”Jo, men det är ju inte direkt `classy girls`. Jag svarar att det är dom bästa tjejerna jag känner.

En gång när jag blev introducerad av en killkompis för en annan var det med dom skämtsamma orden ”men akta dig kompis, hon är feminist”.  Några dagar senare i samma lättsamhet:

- Du är ju skitskön. Jag trodde nästan på det där med att du var feminist först. När han inte får något skrattande till respons blir han allvarlig. För det är du väl inte?

Och jag vet inte hur jag ska svara. Ber honom definiera för vi verkar ha rätt olika uppfattning om begreppet.

- Jamen en sån där som tycker att män och kvinnor ska vara lika starka och ha samma makt överallt.

Jag försöker förklara att jag kommer från ett land där jag aldrig behövt besvara en sån fråga. Det är så fullständig naturligt att kvinnor i teorin bör ha rätt till samma makt som män att frågan om det målet är utdöd. Sen att vi är tröga i praktiken kan diskuteras. Han skrattar och resten av den vistelsen var jag ”feministen”.

En annan gång. Satt och diskuterade ”pickup” med en västerlänning och jag tog upp problemet med Horan vs. Madonnan som det talas om en del i den svenska pick-up världen. Killen (som bör förklaras är ganska insatt i pickupvärlden i Tyskland) svarar:

- Ja, det är ju ett problem det där. Tjejen ska ju alltid behandlas som en madonna, inga undantag, det fattar ju vem som helst.

Ja, eller så är det just det som är problemet. Att hon vill vara varken eller. Hon vill vara jämlik, ingen prinsessa och ingen slav.

För det är snarare det som är problemet. Jag har aldrig känt mig dåligt behandlad, utan jag blir konstant mycket välbehandlad, mycket bättre än av svenska män. På ett sätt. Problemet är att det sker på prinsess-basis.

Och ännu mer att det sker på sådan detaljnivå. Det är det andra som förvånat mig. Jag har ätit middag med en kille som pillade av fiskköttet av fisken åt mig. På min tallrik. Fisken som han hade beställt åt mig. För jag bör inte tala med servitören. Eller välja min maträtt själv. Jag kan ju göra fel. Det är svårt att minnas när jag senast gick över gatan i manligt sällskap utan att han höll mig i handen, femåring-style. Drick inte det där, gör inte såhär, gå inte dit.

Allt detta gör dessa gentlemän självklart för att vara snälla och ta hand om kvinnan på bästa möjliga sätt. Men jag kan inte hjälpa att jag känner mig som en trotsig liten tonåring som vill gå ett steg snett framför honom bara för att han ber mig att inte göra det (hans vänner kan ju se.)

I början trotsade jag.
-  Okej, men jag vill gå åt det här hållet, kan jag inte få göra det då? Det roliga är att dom inte tror mig utan fortsätter bara gå åt sitt håll och skakar på huvudet som om jag är en uppkäftig liten treåring, som kommer ändra mig så fort min förälder går, och springa efter.

Sen tänkte jag att är det något jag verkligen ogillar så är det respektlöshet. Jag vill inte vara den som kommer till ett nytt land och trotsar deras kultur, eller för den delen turisterna som har majoritetsmandat på kulturen på vissa platser här i SOA. Dessutom finns det mycket mer att lära inifrån en struktur istället, tillskillnad från att stå emot den. Jag lockades att gå med och lära, förstå, kanske ändra mig och se vad som skulle hända. Vad hände?

Jag skulle kunna skriva en bok om det men reslutatet kan sammanfattas: Jag blev svag.

Jag är ett kontrollfreak. Det erkänner jag. Det är min styrka och min svaghet i ett. Dom tre vanligaste frågorna jag får om mitt agerande är; hur jag vågar, hur jag orkar och varför jag alltid funderar så mycket. Det är svaret. Kontroll kräver och utdelar detta.

Nu dags för tjejen som förut hade precissionskontroll på allt, att vara den döda fisken i strömmen. Och wow, vad bekvämt det är! Tänkt dig att gå från att vara ansvarig för precis allt till att inte behöva reflektera över något. Dom säger att kontrollmani är den personlighetstyp som har störst anlag för alkoholism. När dom väl börjar tappa lite kontroll vill dom tappa all. Jag vet att jag lätt skulle kunna bli beroende av min nya roll som... ja, kvinna. Nu kunde jag lita på att mitt manliga resesällskap (oavsett vem) ordnade med precis allt. Jag behövde aldrig oroa mig. Någonsin. Jag insåg hur lätt det var att skaka av sig alla skyldigheter. Jag behövde bara vara söt och trevlig. Eller som dom säger: ”Just be sweet, and I’m happy”.

För att undvika ett beroende lovade mig själv att aldrig svikta i att ha mitt medvetande påkopplat. Veta vad jag gjorde samtidigt som jag tillät mig gå med. Jag tror att det är farligt att förlora sig själv under en längre period om ”sigsjälv” är något man vill behålla i framtiden. Om du lämnar något får du räkna med att det kanske inte finns kvar när du kommer tillbaka, därför behöll jag det, även om jag gömde det.

Då och då fick jag därför skaka mig tillbaka till mitt gamla kön, min gamla roll. Just det, mitt liv, mitt val, mitt ansvar. Inte glömma. En sådan skakning var när jag bestämde mig för att resa själv ett tag, ingen man (av ovan beskrivda typ åtminstonde). Annars tappar jag kontrollen helt. Jag kände mig klar med att utforkska den här rollen och det här maktspelet. Dags att ta ett steg tillbaka och betrakta resultaten. Eller ett steg framåt om man så vill.

Analysen? Resultatet? Slutsatsen? Denna strikt ovetenskapliga livsstudien ledde till ett samlat svar på dessa tre rubriker: Jag har blivit rädd. Ensam. Känner än mer av att jag är kvinna. Jag har blivit van att inte fatta beslut. Jag är helt borttappad och livrädd inför att fatta de mest enkla beslut. Vänder mig runt flera varv i sökandet efter någon som kan säga mig vad jag vill.

Vart jag än går kommenteras att jag reser ”områden som dom här” som ensam kvinna. ”Du kan blir rånad, misshandlad, dödad”. Jag förstår fortfarande inte vad skillnaden på att gå något av dessa öden tillmötes hade varit om jag var man. En kniv sticker väl lika lätt en ensam man som en ensam kvinna? Men jag förstår att jag bör vara rädd. Tro mig, du behöver inte påminna mig. Jag är livrädd men tyvärr för bestämd för att låta det sakta ned mig.

Resultatet av detta är i sin tur att jag är fullkommligt utled på min könstillhörighet. Jag får höra det hela tiden. Eller så blir andra i min närhet påminda om det konstant: ”Du tar väl hand om henne?”. Eller den kanske bästa; ”Gör inte så, det är en dam i rummet”. Jag är som en ande. Syns inte, hörs inte, ingen direkt agenda men min närvaro påverkar hur den rättfärdige mannen bör bete sig. Jag vill bara vara normal. Eller man. Jag är trött på att ständigt kommenteras, för mitt utseende, bra som dåligt, mitt agerande. Trött på ifrågasättandet av mina åsikter och mina val och det faktum att de ens existerar.

Säkert tio gånger om dagen frågas i olika ordsammansättningar vilken man jag reser med. Om svaret är att en sådan icke finnes blir nästa konstaterande att  jag ska bli omhändertagen av frågeställaren själv och behöver inte längre oroa mig. Snällt, men nedtryckande på samma gång. Inte en enda gång har jag bett om hjälp. Jag får det bara för att. Oavsett om jag vill eller inte. Om jag försöker gå över gatan själv så håller dom mig bara hårdare i handen. Som ett barn. ”Var inte dum nu, den här gatan är farlig”. När jag föddes gjordes tydligen en kompromiss; behålla cellen som gör att man har förmågan att korsa en gata själv på ansvarigt och säkert sätt eller sätta dit en klitta. Klittan, som den gör i circa femtio procent av fallen, vann tvisten. Således rykte också cellerna för förmågan att välja klädesplagg själv, förmågan att ta initiativet till en konversation (utan att få svaret ”nej, horor är inte mig grej, sorry”), förmågan att bedömma om ens kroppsvikt är lagom, förmågan att välja resesätt, destination eller politisk färg.




”Du är så vacker. Om du vill stanna med mig ska jag ta dig till min hemstad. Du ska få mitt efternamn och allt annat du vill ha. Du kommer aldrig behöva röra ett finger. Jag kommer göra dig lycklig.”

Det är inget annat än väl menat. Men erbjudandet är precis allt jag skulle kunna ifrågasätta. Vad hände med min hemstad? Jag gillar mitt efternamn. Och att röra fingrar är en av mina favoritsysslor. Såndant som gör mig lycklig.

Missförstå mig rätt, jag är inte otacksam, bara ovan. Förvirrad. Jag brukade bli tillfrågad vad som gjorde mig lycklig innan jag blev erbjuden det. Jag brukade också förväntas skapa min egen lycka. Jag tvingades uppfylla krav och ta ansvar.

Så jag kanske är en bortskämd prinsessa. Jag är van att bli behandlad på ett sätt och har svårt att anpassa mig till det nya nu.

Är det kanske jag som blivit knäpp och fanatiskt vad gäller jämnställhet? Bör jag skämmas?

Jag botar min ångest med att ta mitt sociala-media-ansvar, det som tog det religösa ansvarets plats.

Där, på det moderna torget, Facebook, ser jag tre olika statusar från mina svenska vänner. Den första gäller en ”idiot” som sa att fulla tjejer får skylla sig själva om dom våldtas en annan är en bild på en underklädesreklam och tillhörande kritiska kommentarer över tjoget i antal såhär långt. Den tredje följer samma tema: Jämnställdhet. Kvinnoförtryckets negativa konsekvenser. Och jag känner ett sting av hemlängtan. Jag vill komma hem till Sverige. En plats där jag har tillåtelse att blir upprörd över sådanna saker utan att skada min ”sweetness”, utan att killarna säger att ingen vill ha en tjej ”som tror för mycket om sig själv, det blir bara jobbigt”.  Ett sammanhang där det är så lätt att glömma att jag är kvinna, tjej eller madonna. Där jag bara kan vara lite människa, en person.

Som vissa kanske gissat har ju jag (som vanligt) lyckats ställa till det för mig själv här nere i ingenstans. Jag har inte riktigt berättat hela paketet med tillbehör för någon utan mer dragit lite sammanfattningar med tillhörande uteslutningar för vissa. Dels har jag tänkt att ingen skulle tro mig. Sen tänkte jag att dom inte skulle förstå. Sen tänkte jag att dom skulle tycka att jag var galen. Och på så sätt skulle jag bli ensam. Så jag valde att köra mitt race, spela mitt spel och föröska göra det bästa av situationerna som blivit. På egen hand.

Det har i sin tur gjort att jag stängt mig lite. Jag har krampaktigt hållit tag i dom som visat minsta tecken på vänlig gest för att jag tänkt att detta lär bli det närmaste en riktig vän jag kommer komma på länge.

Så en dag träffade jag en tjej som inom bara en kort stund efter att vi träffats drog sin sorgliga, gripande och häpnadsväckande historia. Helt öppet och naket. Jag var chockad, dels över hennes historia men egentligen mer över hennes ärligthet. Jag erbjöd all hjälp jag kunde bidra med och vi pratade på. Sedan sa hon:

-  Du då? Vad är din story?

Utan att blinka rabblade jag på rutin den gamla vanliga visan jag drar för alla innan jag stoppade mig. Jag såg min chans att vara ärlig och punkta upp det som faktiskt är min sanning just nu. Inte gnälla utan bara vara ärlig. Bära eller brista, jag lär ju inte träffa den här tjejen igen i alla fall så hon får väl tycka att jag är en galen, uppmärksamhetsknarkande mytoman då.

Efter den kvällen har hon hört av sig varje dag för att se hur jag har det, hur det går med allt och vad jag gör. Hon har erbjudigt enormt generös hjälp på alla sätt och gått från en random till en vän snabbare än jag hann märka det. Jag svarade inte på hennes meddelanden på över en vecka för att jag var sjuk och helt enkelt inte orkade producera de svar hon sökte. Sen tog jag mig i kragen, skrev förlåt och svarade. Då visade hon mig ännu mer omtanke. Och då har jag inte ens berättat allt för henne.


Att jag bokstavligen ryser, när jag bläddrar bland alla fina ord jag fått från världens alla hörn till min mail, är det bästa beviset jag någonsin kommer att kunna ge dig om att den här världen är till bredden fylld med vänner som du bara inte lärt känna än. Vad väntar du på?

Jag gillar inte när folk som rest länge lägger människor av olika nationaliteter i olika fack men det är svårt att låta bli ibland. Den här gången gäller det holländare. Gulliga, söta, roliga, supertrevliga men ack så blåögda holländare. Jag vill inte använda ordet dumma, men lite mindre vetande är kanske en tillräckligt diplomatisk term. En fika med två holländska tjejer. Och det här är inte första gången. Dom och Jag.

-          Åh, du åkte till Burma! Vi hade också tänkt åka dit. Det ligger när Myanmar eller hur?
-          Eh... Ja, det kan man säga.
-          Hur var det?
-          Ja, Burma är... väldigt mycket som Myanmar faktiskt.
-          Jaha, intressant. Är det likt Thailand?
-          Nej, kanske mer likt Irak, hehe.
-          Jaha, hur då menar du?
-          Nej, syftade på kriget och så.
-          Är det krig där?
-          ...
-          Tur att vi bokade om vår biljett dit då. Hade ingen aning om att det var krig där. Det är kanske sånt man borde veta innan man åker till ett land, haha! Vi får kanske ta och åka till Myanmar istället.

Ja, kanske det. Fast passa er, jag har en känsla av att det är lite krig där med. Sen har jag för mig att någon snackade om något liknande i mellanöstern, ni vet det där som ligger när arabländerna? Även om ni hört att det är vår där nu så är det kanske bäst att undvika det med.

Ah, Indonesien. Desending. Jag börjar med att ta mig till Bali, för där är det mycket turister vilket gör att man kan resa själv där och ändå vara säker, tänkte jag. För jag ville vara själv. Jag ville ha lite Kim-tid, begrunna mina hyss och fundera ut en ny plan. Jag har nästan oavbrutet rest i olika konstelationer med människor ända sedan andra veckan in i den här resan och behövde ta ett steg tillbaka, titta på vart jag kommit och hur jag skulle spendera mina sista veckor här. Det blir ju en helt annan resa när man reser tillsammans med folk och jag behövde fundera vad det var jag verkligen ville göra nu.

Dessutom kom jag precis från Phi Phi och Phuket vilket är ställen som inte gör en direkt översugen på socialt umgänge. Nä, Bali är perfekt, där kommer det vara fullt av charter-turister som hänger i sina små klickar och jag kan skaffa mig en bungalow på en söt liten strand dricka te och skriva massor. Så tänkte jag.

Dagen efter att jag landat hade jag gick jag ut en kväll. Det slutade med att jag nästa dag lovat att äta frukost med två holländska tjejer innan jag skulle ut med några killar från Jakarta till en annan stad, på vägen hade vi lovat att hälsa på några killar från Bali tillsammans med en tjej från Norge och två tjejer från... kommer inte ens ihåg, sen skulle jag stressa hem till middagen med några killar från Dubai som jag sen skulle introducera till mina nya killkompisar från Holland. På något sätt däremellan han jag klämma in att planera en roadtrip med tio svenskar jag träffat på hotellet. Så gjorde jag.

Det blir aldrig som jag planerat och det är anledning nummer ett till att jag inte planerar. Skrivande får det bli en annan dag för nu har jag lovat att träffa några Australienare på stranden och imorgon ska jag åka ”rafting” med några andra. Jag ångrar nästan att jag skaffade ett Indo-sim för det ringer konstant och jag måste bända loss egentiden från dagarna som annars är en social soppa. Men shit vilka underbara människor, och herre min je så skojsigt vi har. So many people, so much time, so much fun.