Kim Darling

• Det som på burmesiska kallas motorväg är det som vi som sett Gamla stan kallar för kullersten. Vilket i sin tur gör resan inte bara väldigt bumpig utan väldigt långsam.
  
  
• Det som burmesiska kallas för motordrivet fordon är det vi som kommer från Västvärlden kallar för traktor. Vilket ytterligare adderar restid som ni kanske kan gissa.
  
  
• Den burmesiska befolkningens engelska är nära på icke existerande, kroppsspråket behöver en uppdatering och vår burmesiska är inte heller den särskillt utvecklad.
  
  
  
• Det är olagligt att ha utlänningar utan statlig tillåtelse i sin bil. Olagligt, i ett land där du tjänar livstid om du talar illa om någon i regeringen.
  
  
• Ordet lifta finns inte i deras ordbok. Dom vet inte vad det är, när vi sätter ut vår tumme tutar dom, ler, vinkar och gör "tummen upp" tillbaka.
  
  
• Det sista men faktiskt största problemet är att Myanmars befolkning är den absolut, helt utan undantag, mest hjälpsamma och vänliga grupp av människor jag någonsin träffat. Detta skapar dock problem när dom inte förstår vad vi säger och hela tiden kör oss till busshållplatsen och hela byn samlas runt oss för att disskutera... ja, vad vet jag vad dom snackar om men efter mycket om och men nästan bär dom in oss i en bil och kör oss tillbaka till en busshållplats.

Resan som skulle ta 13 timmar med turistbussen tog oss alltså tre dagar. Men gud vad mycket vi fick se! Vi träffade helt underbara människor (då och då finns det en självlärd parvel med någorlunda engelska som kan översätta enklare meningar). På något mirakulöst sätt har vi lyckats ta oss runt i landet och sista anhalten innan hemfärd var Bagan, den enda platsen där man ser ordentliga grupper av turister. Vi fick lift sista biten av en ambulans och när vi kom fram frågade vi några turister vi mötte om det fanns något ställe där man kunde äta gatumat.

- Streetfood? Really? Sa den franska tjejen och skrattade. Dom rekomenderade oss en restaurang på hörnet som var det lyxigaste vi sett på veckor. Jag tänkte att om hon bara visste vad för saker jag stoppat i mig den senaste tiden skulle hon nog inte tro att jag var levande. Självklart fick jag min första magsjuka av maten på just den restaurangen hon rekomenderat. Min mage måste ha varit ovan vid så hygienisk mat. Hur som helst slog det ut mitt emunsystem totalt och jag fick en härlig halsfluss ovanpå det.

Myanmar är det sista stället du vill bli sjuk på, tro mig. Sjukhusen är ett skämt, apoteket är i princip tobaken på hörnet fast med sämre sortiment. När jag lyckats få tag på ett internet och läst om halsbölder och andra trevliga konsekvenser av att inte ta hand om sin sjuka bestämmde jag mig för att poppa första bästa piller och hålla tummarna för det bästa. Om det var något jag inte ville var det att operera halsen i Myanmar. Dessutom är Myanmar den näst största producenten av heroin i världen så det känns som om det är någonstans man kan få tag på bra grejer så är det väl ändå här.

Pillrena jag fick från den icke engelsktalande pojken i trasig t-shirt verkar funka nu. Problem nummer två är att vi stannade ett par extradagar för att jag skulle bli frisk i Bagan. Utan att räkna hur mycket pengar vi hade kvar. Oops. Vi hade inte särskillt mycket kvar ekonomiskt sett men väldigt mycket kvar i vägtimmar räknat. Vi började lifta nästa morgon och kom ikväll fram till Naypyidaw, den nya huvudstaden. Kom hit och insåg att det inte finns ett hotell på över en mils radie som vi har råd med. Vi kan inte heller växla våra pengar förren vi kommer till Yangon. Vi stod lite lagom i skiten.

Vi har nästan vant oss vid den royala behandlingen vi får av lokalbefolkningen men efter att mannen som gett oss lift, bjudit oss på middag och dessutom kört runt oss till olika hotell dessutom betalar för vår hotellnatt känndes det ganska pinsamt.

- It's just hospitalaty, I want you to feel welcome in my country.

Nu har jag och Vince att göra med att försöka komma på hur vi ska kompensera honom för den här lyxiga hotellnatten. Vi kan såklart ge honom det som är kvar av våra pengar men då är vi rökta om vi inte lyckas göra den resan som tog två dagar förra gången på en dag. Sjuka och totalt panka (om vår situation inte känns svår nog, vänligen se den punktade listan ovan igen). Och wish me luck!