Kim Darling

In kommer ting – Kapten röd

Nu gick saker som dom gick med den kaptenen. Eller saker gick som det brukar gå. Min kompis C säger att det vilar en förbannelse över mig som gör att killar blir kära och dumma i huvudet efter bara några dagar. För det måste ju vara något konstigt som jag gör för att dom ska reagera sådär efter bara några timmar. Jag brukar inte ta det så personligt eftersom dom inte känner mig. Det är bara irriterande. Varför måste dom bli så arga och konstiga? Jag trodde man var snäll mot den man var kär i?

Efter att decksmannen och kaptenen börjat bråka för att kaptenen friat till mig och sedan stört sig på att deckmannen försökte ligga med hans tilltänkta hustru (medan decksmannen menade att han såg mig först). Kände den ofrivilligt tilltänkta hustrun, efter många vänliga klargöranden, att det blev lite mycket när hon fick en utskällning av både kapten och decksman. (Motivieringen löd: För att ha rivit ut hjärtat och stampat på det). Men jag är inte den som ger upp så lätt. Jag vet hur den här branchen är och vad man får betala för att tjäna kalla, hårda kontanter. När dom sexuella trakasserierna tog vid tyckte jag dock att det var dags att vara lite schysst mot mig själv. (Jag gillade inte annanas förut med efter att en 60årig mustachprydd kroatisk kapten, helt utan engelska, använt denna stackars frukt för att illustrera vad han ville göra med mig hårt, intensivt och länge, och tvingat mig att se på så har jag nog blivit rentav  allergisk mot den). När jag dessutom fick veta att det andra jobbet jag fått var en scam och att jag var tvungen att komplettera mitt CV med en kurs till en kostnad av en tredjedel av min resterande kassa fick jag nog. Jag smsade L som på två sekunder erbjöd ett helpensionat i Monaco. Ett retreat. Ett rehabliteringscenter för misslyckade lyckosökare.

Där denna båtkock kunde serverat mig sanningen med tillhörande ”vad var det jag sa om män i allmänhet och kaptener i synnerhet?” fick jag istället den godaste lammgryta jag ätit och en klapp på knät. Sen frågade han om jag verkligen hade lämnat mitt pass på båten. Som åkt iväg. Kanske till Italien, eller Monaco, eller var kvar i Frankrike? Medan jag själv åkte till ett annat land? ”Och du ville satsa på en karriär där man konstant reser?” Den sarkasm han kör med är bland det roligaste jag vet. Jag kände mig trygg igen men på morgonen var han borta på jobb och jag slöade framför TV:n. Vi hade pratat om hur svårt det faktiskt var, hur skum branchen var och hur saker har börjat bli reglerat så det är svårare att jobba. Hur fillipiner och sydafrikaner pressar ned lönerna och hur den globala ekonomin strypt stora delar av branchen och jag började fundera på min hemresa. Det var inte värt det.

Jag gör så. Ger upp. Tar ett steg tillbaka. Får perspektiv. Lägger mig ned och svär. Fråga mina badmintonmotspelare. Sen reser jag mig upp och smashar. Spelar som jag aldrig gjort förut. Nu sitter jag på soldeck min nya yacht. Här är jag resten av säsongen och hade inte kunnat önska mig ett bättre jobb, vare sig hemma eller någon annanstans i hela världen. Kapten säger att han är så nöjd med mig att jag alltid kommer ha ett jobb så länge han är i branchen. Det tog honom hela tre dagar att ge mig en sexuell kommentar och inte en enda gång har han antytt någonting annat än skämt. Tack GUD!

Samma morgon som jag sov hos L skickade jag iväg tre mail. Jag vet att man måste söka massor med jobb och springa runt på agenturer och gå mellan båtarna, och känna folk och göra kurser. Men jag tänkte att jag kan väl lika gärna spendera mina sista pengar här innan jag åker hem. Och om jag ändå är här kan jag ju skicka iväg ett mail eller två. Det blev tre. Sen hade jag stillat mitt samvete och tog ett bad och skrattade över ironin att jag bor vid medelhavet men gjorde ett litet glädjetjut när jag fick syn på ett badkar. När jag kom upp ur badet hade jag tre intervjuförfrågningar i Iphonen. Jaha, bara att beta av då. Efter att ha träffat kapten ett samma dag visste jag att jag inte kunde tänka mig ett bättre jobb. Han hade precis sparkat två ”oduglingar” och behövde därför mig så fort som möjligt. Jag sa att jag var precis i samma sits, gjort mig av med två oduglingar och var desperat. Morgonen efter började jag.

Det här är mitt nya hem.

Is it ok to cry now?
Is it allright to breathe?
Is it safe on the shoulder, to fall down on my knees?

I'm just south of somewhere,
I never wanted to be.
There's a rain coming down. And there's noone around.
Is it ok to cry now?

Is it Ok to cry now - Jess Brown


Just nu känns allting väldigt sorgligt och läskigt. Jag resonerar fullkomligt ologiskt men argumenterar vasst nog för att övertyga mig själv om att monstret som springer runt i min hjärna och sprider elaka ryckten är levande och riktig. Jag vill ju inte hit.

Och hon har rätt. Monstret alltså. Jag har nämligen researchat mina chanser att återvända till Svearike helskinnad. ”Marsielle är en av världens farligaste städer” läste jag. Och hörde. Ofta. ”Äh, du behöver inte vara rädd. Så länge du inte går runt i staden på natten med hela ditt baggage. Och håll dig borta från tågstationen. Gå inte ut som ensam tjej heller. Och akta dig får taxibilarna. Annars är det inte så farligt.” Någon travler försöker lugna oss andra på ett reseforum. Och jag ba: ”No, probs! Jag glider in i Marseillle vid midnatt, ska ta mig till tågstationen för att fortsätta till Nice. Med hela mitt bagage. I en taxi. Oh, juste. Ensam. Tjej.” Sedan dess har jag drömt mardrömmar om hur jag blir våldtagen på franska varenda natt. Som tur är var det inte bara min för stora och för tunga väska som gick genom tullen utan även mitt hemmagjorda försvarsvapen. Vilket ifs säger att det vapnet inte är farligare än en nagelfil och då vet jag inte hur hårt det biter på ett gäng rånare. Annars får man väl försöka prata sig ur situationen. Köra på charmen, tur att man kan språket. ”Salut el rownare. Please don’t hurt me, senior! Danke.”


Det kan behövas för jag landade i Marsielle, Frankrike, för en timme sedan. Grabbade mitt nya 12kg-liv inslaget i en sportbag (som det står Mountain classic på, vem försöker jag lura?) och pinnade till tågstationen. Får reda på att nästa tåg till Nice, där min lägenhet står och väntar, går om en si sådär åtta timmar. Dvs. Imorgon bitti. Nu har jag köpt mig en hamburgare för att döda tiden. På McDonalds. För 50 spänn. Jag har lämnat min familj och mina vänner i mitt vackra hemland sjukt motvilligt för att åka till Frankrike för att äta hamburgare. Från donken. Som förövrigt stänger snart och då kommer det bli helt tomt här i åtta timmar. "Europas farligaste stad". Och inget kaffe fick man heller så jag lär väl däcka på mitt 12kg-liv. För jag är helt slut efter att hålligt igång hemma i Sverige, hållit ihop för alla som saknat min energi. Hållit uppe alla som varit nere. Sagt adjö och hattat. Spridit mina kvartar över alla som förtjänar så mycket mer. Hållit inne mina tårar. Fast jag är livrädd och ensam. På en tågstation utan människor eller tåg. En natt till och sen börjar jag jobba imorgon.

Och jag ba: "No, probs. But is it ok to cry now?"

Vaknade efter två timmars försök till sömn. Pillerna funkade inte och jag hade ingen rom (ja, efter att jag inte fick tag på wiskey i Thai så har det blitt min nya sängfösare). I ett av sina program frågade Malu Betnér om han hade något bra tips för att somna om man har svårt med det. Tabletter och sprit var svaret varpå hon menade att ”jo, men det är kanske inte så bra”, ”Jo. Om man vill somna.”


Varje gång jag blir stressad så hjälper dock inte ens det för då drömmer jag om att jag missar planet och att jag råkar tända eld på kontoret och föröker släcka allt genom att dränka det i rom. Vilket sällan funkar så bra det heller. Slutsats: Rom är värdelöst.

Hur som helst gav jag upp och gick upp. Tog taxin till Arlanda, sminkade mig, åt frukost, läste på körschemat, kollade mailen, och gjorde deklarationen samtidigt. Tack Gud, gestaltat av skatteverket i detta fall, sällan i andra fall, för att deadlinen blev förlängd en dag!

Sen tittade jag ut över ett nyvaket Stockholm med grus i ögonen på oss båda och tänkte något som jag aldrig trodde att jag skulle tänka: ”Jag vill inte åka till Kroatien idag. Jag vill bara ligga på min uppblåsbara madrass och gråtpulla till Sex and the city-boxen.” Förklaringen till denna totalt orationella tanke var att jag dragit på mig en färsk förkyldning och inte sovit i en riktig säng sedan... Ja, vem minns? Jag reser fler dagar än jag spenderar ”hemma” (den där uppblåsbara madrassen). Sen kom jag fram till Split nu och insåg att oavsett hur sjuk man är så slår att vara sjuk vid en medelhavsstrand alltid att vara sjuk i en pissljummen pyttestorstad. Det är lättare att vara hjärtekrossad här. Det är behagligare att vara utled här och det känns sundare att odla magsår här. Det finns inte mycket att klaga på. Så nu är det konstpaus så att ni kan ta ett djupt andetag av avund och sucka ut att jag åtminstonde säkert inte har tur i spel. Men det har jag ;)



Poolen på hotellet


Champangebaren

Undertiden bjuder mitt jobb (en skymf att kalla det för förvärv faktiskt) på drinkar vid havet på det femstjärniga hotellet. Upptagen!

Medis. Ja, någon gång runt tre gissar vi. Jag har varit hemma i två dagar och går in på fyllekäkens Mecka och mellan skinnheads och brats ser jag i frityrångorna en gammal… bekant. Så jag går fram. Som man gör. När det är fullt av poliser runt om om jag är spiknykter och han är i sällskap av ett gäng unga vackra damer. Är det efterfest på gång?

- Johan? Johan Vekas eller hur?
- Eh, ah. Ja, det är ju du! St… låtsas han komma ihåg mitt namn. Eller så låtsas han inte komma ihåg.
- Kim. Jag är också dålig på namn. Känn dig inte dum. Jag har bara aldrig kunnat glömma ditt. Då ser han ut som om jag gett honom en komplimang och då vet jag att han inte kommer ihåg mig.

- Shit jag kan inte minnas vart vi känner varandra ifrån?
Nu börjar dom unga damerna samlas runt om oss, tillsammans med hans vänner.
- Jo, det var jag som gick in i rummet när du försökte våldta Yasmine. Du; byxorna nere. Hon; medvetslös av alkohol. Inte så konstigt om du förträngt det. Det var ju några år sen. Vi var ju bara femton. Hon med.

Då sträcker han fram handen och försöker täcka min mun och säger ”Shysss”. För han vet att om jag får fortsätta blir det bara värre. För nu minns han. Och nu vet alla att han minns. Och att han vet precis vad han gjort.
- Lägg av, ber han mig. Bönar. Med hundögon. Tar tag i mig. Och jag bänder bort hans hårda grepp om mina armar. Dejavu känsla. Spritstanken. Bända hans armar.

Jag vet inte hur länge jag kan göra det här. Hemmifrån kallas det att jag lever det så kallade livet i det så kallade paradiset av den så kallade drömmen. Men nu börjar det bli skönt att snart komma hem. Men inte för att hemlängtan är så svår. Jag älskar att resa, det passar en rastlös själ som min helt perfekt att hoppa från plats till plats. Aldrig se samma saker, nya platser, nya ansikten, nya konversationer och tillräckligt mycket ny kultur hela tiden för att alltid känna mig förvirrad och intressant förbryllad.

Jag har varit på dom mest vackra platser som naturen kan visa oss. Jag har fått höra historier som är nog för att jag aldrig mer kan se en film utan den känns blek. Jag har fått se kretivitetens högsta väsen och idéer som slår undan allt det jag trodde att jag visste. Jag har träffat människor som är så varma att jag tror att dom bara måste vara änglar. Jag skulle kunna göra det här för resten av mitt liv. Jag vet till och med hur jag skulle kunna göra det rent ekonomiskt och logistiskt. Det är inte svårt. Men det går inte.

Jag klarar inte av det. För varje flyg jag tar, varje båt, varje tåg, varje buss och varje solnedgång på annan plats så sörjer jag. Jag måste alltid säga hejdå. Till allt och alla. Hela tiden. Ibland, när solen går ner och jag sett till att få en ensam stund så tänker jag på alla underbara människor. Som fortfarande mailar ibland. Som ler på mina foton. Också på dom som inte finns någonstans utom i mitt minne. Jag ägnar mitt liv åt att träffa människor som stjäl mitt hjärta. Dom säger de vackraste ord jag hört. Berömmer varenda millimeter av min existens och fyller min själ med varm bomull. Dom säger att dom älskar mig. Och allt jag säger är ”Hejdå”. Sen ljuger jag och säger att vi med säkerhet kommer att ses igen. När jag kommer tillbaka. För jag lovar nämligen alltid att jag kommer tillbaka. Snart. Men det vet jag varje gång att det kan jag inte lova. Och om jag kommer tillbaka så blir det om lång tid. Och om jag kommer tillbaka så kommer vi inte hitta varandra. Vissa har inte internet och jag har inte en blåslampa. Om femtio år kommer jag inte minnas ditt namn, inte ditt ansikte, inte ditt hem men du förändrade mitt liv och det finns ingenting som kan få mig att glömma det. Det vill jag säga men jag tar den lätta vägen ut. Jag säger att jag ska göra allt jag kan för att vi ska ses igen. Och det är det jag menar. Dom svarar att dom älskar mig och jag säger hejdå. Jag skulle vilja leva mitt liv här med dig, men det skulle aldrig gå.




En av dom tillfällen som gav mig mer av livet än jag någonsin förväntat mig att få.

Bap bap ba. Stan är full av tanter och tragik.


Nu är jag minst sagt glad att lämna det här korrupta kaoset och komma till ett land där folk tjänar tillräckligt på sin staliga lön att dom inte behöver suga ur varenda skvätt ur resten av befolkningen. När jag var i Myanmar sa dom att det var det mest korrupta landet i världen, samma sak i Indonesien och nu sägs det samma om Filippinerna. Sir Väs verkar genomföra ett korståg som går i mina fotspår.

Jag kom till flygplatsen för att flyga ut ur Filijävlappinerna till Malaysia. Om Negros är ön dit önskningar går för att dö så är Manilla staden dit allt annat går för att dö. Jag kan se hur du tar din BMW och kör in i Manilla och ser att helt plötsligt sitter du i en rostig Volvo från 74 (gjordes dom då?) eller varför inte en hästvagn. Dumt av mig att använda fordon som liknelse när jag inte kan något om dom. Hur som helst ni fattar grejen, man åldras inte väl här. Allt blir lite äldre, lite skrynkligare, lite närmare döden, lite mer tanter och tragik.

Sista veckan i ett land är spännande för det är ett konstant parti av 21 med den egna ekonomin. Du måste ta ut ett visst belopp för att klara sista tiden men du vill inte ta ut för mycket för då kommer du behöva växla in dom för en onödig summa i nästa land. Du vill heller inte ta ut för lite för då måste du ta ut igen för en onödigt hög uttagningsavgift. Så därför gäller det att kalibrera så att du har precis på slanten när du entrar gaten. Lyckas du så slipper du gå ut igen genom hela flygplatsen för att ta ut 500 kr (för att dom bara har stora sedlar) bara för att betala 50 kr i exitfee, som jag fick göra i Indonesien, eller sitta med alldeles för mycket pengar och köpa en massa onödigt dyr choklad för att bli av med dina pengar, som jag fick göra i Malaysia.

Den här gången borde ni ha satsat pengar på mig om det var en turnering på Cosmopol för jag gick in med exakt 20 peso (3kr) precis lagom för en kaffe med dopp innan boarding. Win! Om det nu inte var så att det råkade stå en penis i polisuniform bakom disken på immigrationen som meddelade att jag skulle minsann punga upp 4040 peso (en massa kaffe med dopp) för ett litet ”missförstånd”. Mitt parti 21 blev istället en omgång Monopol; ”Missförstånd i ämbetet, böta P4040 eller gå i fängelse”. Jag som ändå ska till helvetet tänkte att en visit till finkan innan var lite väl mycket för en vecka.

Eftersom det inte går att ta ut exact 4020 peso i automaten och det saknades 20 peso (TRE kr!) måste jag ta ut 5000 peso (en löjlig mängd kaffe med dopp). Plus att jag måste betala uttagninsavgift, som dessutom är dyrare på flygplatser samt en växlingsavgift. Här har jag delat säng med loppor dom senaste veckorna för att spara mina pengar och nu bränner jag ett månadsvärde av hotellnätter på ett ”missförstånd i ämbetet”. Jag har ju haft roligare med pengar. Sen ”bjuder” dom på dom sista 20 pesosen (dvs dom har inte växel) så att jag står där med 1000 pesos över istället, ungefär lagom till 20 luncher eller 50 kaffe med dopp. Jag behövde inte ens gråta krokodiltårar för bara insikten om allt jag hade kunnat göra för dom pengarna, hur många som skulle kunna mättas för dom pengarna som nu går till afterwork för Clarks polisstyrka, får mig att på riktigt få tårar i ögonen. Men jag är ju vit så då får man göra så mot mig. Shit vad jag har kämpat för att hålla i varenda peso och nu går hela kassan till en penis i polisuniform med en förkärlek för afterworks och maktutövning. Det hjälpte inte att tåra ögonen. Det skiter dom i. The power of AW är för stark.

Så, jag dämpar Monopol- och 21förlust som sig bör; med en massa dryck av den berusande sorten. Således stolpar jag fram till det fräschaste cafét på flygplatsen. Vilken är er absolut dyraste kaffe? Kan jag få 15 stycken sådanna? Jag vill bjuda några polismän på kaffe för att dom var så vänliga och bjussade på 20 pesos. Ni råkar inte veta vart man kan få tag på arsenik? Tja, lagom för ungefär 14 koppar kaffe. Den 15:e tänkte jag unna mig själv. Har ni något dyrt dopp också? Nej, det är bara till mig.



En bild på 500 pesosedeln.


Sitter nu på planet och avnjuter en liter vatten som jag lyckades passera genom kontrollen på flygplatsen, utan att jag visste det då. Härliga prioriteringar polisen gör här. Spräng planet om du vill, men om det sker ett missförsånd, då jävlar ska det mjölkas.

En massa stora vita byggnader med blåa knutar. Marin blåa. Precis vid Cebus hamn. Marina hamn. Cebu Universety Training center. Marine training center. I mitten en stor pool för safety training. Marine safety training. Det är den kursen jag går. Grundläggande säkerhets träning. Marin säkerhet. Skolan är överfull med män i vita uniformer. Marina uniformer. Några få är mekaniker och dom bär overaller i blått. Marinblått.

Och sen är det lilla, blonda, svenska, miss Schejbom. Att jag ser missplacerad ut nomineras härmed till årets understatement. Läraren placerar mig längst fram i klassrummet så att alla huvuden åtminstonde ska vara vända framåt. Vilket gör att jag är den som först skriver mitt namn och ”kontaktnummer” på pappret som sen skickas runt i klassrummet. Den eftermiddagen har jag en massa vännförfrågningar på FB och en ordentlig summa sms med orden ”Hi Kim, can I be your friend?”.

Jag tänkte att det fanns två skilda sätt den här kursen kunde bli på. Antingen blev det östasiatisk diciplin med smäll på fingrarna av en militärisk diktator eller så skulle det bli sydostasienstilen, avslappnat, segt och flamsigt. Det är en väldigt skum blandning av de båda som presenteras på spansk-cebuano-visayan-engelska som jag följer så gott jag kan. Vår första lärare i brandförsvar är en ”joker” som det kallas här. Han plockar fram muntycket till brandslangen och ställer det på min bänk. Undrar; har jag sett en sådan förut? Har vi så stora slangar i Sweden månne? Klassen kan inte hålla gapskrattet som fniss längre när han undrar om jag vill känna på den. Har jag någon erfarenhet av stora slangar? Han visar mig hur den ska hållas. Den kan spruta mig i ansiktet om jag gör fel. Eller rätt, beroende på hur man ser det. Sen säger han att man inte vill ha slangen våt. Då blir den hal och det vill man ju inte, eller hur miss Schejbom? Få en våt slang alltså. Eller ja, det är ju också en tolkningsfråga, enligt vår tränare.

Vidare låter han oss veta att på fredag är det träning i poolen med livflotte. Då bör vi ta med badkläder och handduk. Sen kommer vi att få en overall som alla ska bära. Ja, alla utom Kim då som ska få gå i bikini. Klassen tjuter och visslar. Sen ska vi ta bilder, så alla som vill ha bilder på Kim i bikini bör ta med sig sin kamera. ”The model and the monkeys” skriker dom. Sen är det handuppräckning om vem som vill träna sig i att göra Hemlich manövern på mig. Du vet, den där när man står bakom någon kramar armarna runt över brösten och sen trycker till upprepade gånger. Den ja.

Sexism, som det kallas i mitt hemland, är som ris är i det här landet, det går med varje måltid och en dag känns inte hel utan det. Det har jag fått förklarat för mig av många filipiner. Om ris alltså. Det där med sexismen har jag listat ut själv.

Turen för mig ligger i att det finns tre andra tjejer i min klass och en annan tjej på skolan. Oturen i turen ligger i att dom alla är Cebuaner och därför inte delar uppmärksamheten med mig alls. Men dom är supergulliga och tar hand om mig.

Oh my gosh. He's making eyes at me and I don't mind. At all.


Filippinerna är kristet. Tokkristet. Jag har stött på en del religoner under min resa och insett att många har väldigt intressanta värderingar som jag inte kände till innan och en del tankegångar har verkligen fått mig att se på livet på ett annat sätt. Kristendom är inte en av dom. Jag lyckas aldrig få till ett samtal med kristna om livet och tro för dom vill inte ”tjafsa om sånt, det blir bara bråk”. Jag har inte en gång fastnat i ett negativ diskution med någon person över religösa tankar. Jag frågade en djupt troende kvinna i slöja om hennes val och diskuterat Buddism med åtskilliga munkar. Aldrig några problem utan bara väldigt givande samtal av respekt och nyfikenhet, från båda sidor. Förutom med kristna.

Här får jag storögda frågetecken när jag säger att jag inte är kristen.
- Men du tror väl åtminstonde på Jesus, our holy savior?
Njae. Och dom drar hårt in efter andan.
- Ok. Du tror åtminstonde på Gud så då är det ok antar jag.
Njae. Fast då håller jag tyst ofta, det är redan så dålig stämmning. Sen börjar dom babbla om att vi alla är syndare och att vi måste bli förlåtna och jag börjar bara ledsna på det här tjurbajset.

Igår höll rektorn av Cebu Universety i vår sista föreläsning. Han skulle berätta om vad vi (män) kunde förvänta oss av livet ute på sjön. Låt mig översätta en bit:
- Ni måste lita på er kvinna hemma. Glöm inte det. För om ni går och oroar er på sjön så kommer det bara få er att må dåligt. Vi vet ju alla hur kvinnor är, dom sviker och dom är oärliga. Men om ni oroar er kommer ni bara må dåligt. Här någonstans börjar jag skratta för att jag var helt övertygad om att han skämtar, men när han plockar upp bibel så förstår jag att han är allvarlig.
- Se bara till skriften. Vad säger den om kvinnan?
Någon ropar ut Evas namn och att dom är svikare. Kvinnorna.
- Precis. Men män! Ni får inte glöma att kvinnan måste ändå respekteras. Alla nickar. För hon är ett av Guds verk. Kvinnan är en gåva till er för att förse er med utmaning och för att hålla er sällskap. Därför måste ni respektera det Gud har skapat för er. Respektera kvinnan.

Hela det här talet var lite droppen för att jag skulle orka låtsas vara kristen mer. Så senare, när pastorn ska hålla en obligatorisk predikan i föreläsningssalen och ber mig att ställ mig upp och berätta om min relation till Jesus säger jag som det är: Jag är ledsen men jag är inte kristen. Salen blir knäpptyst och jag står där i mitten av 50 studenter som stirrar ut mig. Du frågade ju. Det säger jag inte utan jag bara bockar respektfullt och säger att min kultur är bara inte sådan pastor, jag är ledsen. Då skakar han på huvudet och slår sig i pannan.

- Du kommer brinna i helvetet i evighet! Förstår du det? Skriker han ut i salen. Du accepterar inte Jesus in i ditt hjärta och då kan du inte komma till himlen. Vad heter du? Kim? Ja, jag ser det. Ditt namn finns inte i himlen.

Tack för dom vänliga orden. Helevetet skrämmer mig ungefär lika mycket som en treögd jätteorm som sprutar eld, eftersom jag, som jag sa, inte tro på det. Det säger jag inte heller. Jag försöker förstå vad som händer. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Han står där och gapar om hur jag är en bister syndare medan jag nickar, bugar och börjar fundera om nu himlen är full av sådana som han så ringer inte helvetet helt illa. Efter det var stämningen tryckt för att vara mild med orden.

Jag längtade till mina nordeuropeiska vänner och dom skrattade tårar när jag illustrerade pastorn med bibel och skriket. Sen blev dom allvarliga och sa att dom tyckte synd om mig som hade behövt utstå det där. Jag hade till dess mest sett det kulturellt intressanta i det och inte riktigt tänkt över hur otrevligt det faktiskt var av honom att göra så. Mig rörde det inte i ryggen. Men låt säga att jag var muslim. Låt säga att jag då sa sanningen, att inte bara var jag en ickekristen utan jag trodde också på en annan Gud.



Innan tyckte jag att det var töntigt att förbjuda skolavslutning i kyrkan men nu förstår jag det. Om det är såhär som minoriteterna kan bli behandlade är det verkligen en fruktansvärt äcklig upplevelse. Om något så personligt som sin tro. Jag bryr mig inte för jag har ingen tro att försvara men tänk om jag trodde på en religon som var himel- och helvetebaserad och någon står och skriker till dig att jag kommer hamna i helvetet.

Här kommer jag som ensam ung vit kvinna utan någon vän. Känns redan rätt utsatt. Jag klär mig heltäckande, köper till och med nya kläder för att det inte ska vara minsta tvekan om att jag vill agera respektfullt mot deras kultur och religion. Jag agerar i enlighet med traditionen på bästa sätt jag kan och jag anpassar mig efter allt. Jag har inte varit något annat än respektfull och så får jag det här som svar. Det är inte bara respektlöst mot mig, det är på gränsen till elakt.

Som sagt, jag tar inte åt mig. Det som dock går in är att de här männen är de mäktigaste männen i en stad på fyra miljoner människor. Rektorn, han som säger att kvinnor är skapta för att hålla mannen sällskap, är ansvarig för att utbilda 4000 studenter i månaden. Då är det läskigt med total ignorans av andra idéer och respektlöshet mot frihet och individualism.

Jag är en prinsessa här. Hela marknaden som stannar upp när jag går in. De modiga springer fram och hälsar, andra fotar med mobilkameran och några filmar. Jag får en miljon frågor på vad som känns som lika många olika språk. Vad gör jag här? Var är min man? Föddes jag verkligen blond? Är jag inte rädd? Ma’m? Vart är jag på väg? Ma’m? Har jag gått vilse? Hur är det i Amerika? Ma’m?

Dom antar alla att jag är amerikan. Och gift. Och totalt vilse. Stirrar på mig uppifrån och ned och upp igen. När jag går på bussen springer barnen efter och slänger blommor till mig. När jag går av slutar fotbollsmatchen jag går förbi. Alla stannar, alla stirrar. I butiken har jag ett följe på minst tio personer och när jag promenerat på marknaden ett tag och plötsligt vänder mig ser jag att en hel hord av människor har följt efter mig. Hur länge då? Dom fnissar och skrattar och försöker prata med mig. Jag ler, svarar så gott jag kan och försöker diplomatiskt dela min uppmärksamhet mellan dem. Jag blir erbjuden allt. Dom bugar och kallar mig Ma’m. Eller Barbie.

Visst har folk stirrat i andra delar av Asien, men aldrig såhär mycket. I Burma var jag och Vince en konstig syn. Men då var vi två. Här är jag en ensam, ung, vit tjej som promenerar dom livsfarliga gatorna av Cebu. Det går inte ihop för lokalbefolkningen. Var försiktig, säger precis ALLA. Du kan inte resa där själv! Jag vet att bortsett från Burma är Filipinerna med marginal det farligaste landet jag varit i. Jag undrade hur dom kunde säga att det var så farligt här.
-  Du kommer känna det, fick jag till svar.

Sen undrade jag vad det var som var så farligt och vad det var jag skulle vara försiktigt med. Det svaret var om än luddigare när jag kombinerat alla utsagor till en enda. Åk inte taxi, lokaltrafik eller båt och gå inte långa sträckor. Detta ska då kombineras med att resa landet. Jag som undrat när jag skulle få användning av mina vingar.

Jag ger dock mina skyddänglar rätt i att jag ”känner det”. För det känns. Går inte att beskriva men så fort det blir mörkt är det som om man riktigt känner hur attityden ändras och jag kan se alla historier jag hört om rån och kidnappning spelas som föreställningar framför mig på gatan. Den första taxin jag hoppade in i när jag kom till Manilla siade om en svår resa när det första chouffören säger är att jag är vacker. Sen stirrar han mig i ögonen och upprepar det. Jag tackar och skrattar lite och försöker få fram vart jag ska.
- Don’t laught, this is serious ma’m. I’m in love with you. Do you want to stay in my place instead, the hotel is expensive.
Heh… Han började tillslut köra men den 20 minuters taxifärden kändes väldigt mycket längre. Inge mer taxi.

Tanken var att hitta en respartner så fort som möjligt och sen ha mitt på det torra. Saken är den att jag sett sammanlagt fyra vita tjejer sen jag kom till det här landet. Och dom kom två och två och i manligt sällskap dessutom. Alla brunetter. Resten av de få turisterna är män och tre gånger så gamla som jag. Jag misstänker att dom har ett lite annat resemotiv här än jag. Plus att dom flesta av dom har redan en liten snärta vid sin sida.

Konstigt nog är det för mig lättare att hantera aktsamheten än superstjärnerollen. Egentligen går de ihop för hur kan någon lägga ett finger på mig när jag konstant är omgiven av ett entourage som behandlar mig som en president? Jag blir ställd före i alla köer, vakterna tar ett steg tillbaka och vägrar göra rutinvisiteringen på mig och min väska som görs på alla andra i varuhusen och bankerna. Vart jag än går erbjuder sig folk att erskortera mig, jag blir sjutsad precis överallt. Igår fikade jag med skolministern och gick på middag med de största företagsledarna i Visayas. I skolan har jag VIP-pass och behöver inte legitimera mig någonstans, istället går vakterna fram när dom ser mig. ”M’am Kim, this way!” Och så får jag gå bakvägen in för att inte behöva försöka tränga mig igenom folkmassan som skapas kring mig i entrén. Det är sjukt. Helt sjukt.

Jag vet att vissa skulle älska det här, att konstant vara i centrum, överallt. Alla komplimanger och all särbehandlig. Jag är ytterst obekväm. Häromdagen bokstavligen snubblade över en annan turisttjej som jag inte visste var utlänning fören hon drog upp en LP bok. Jag kunde ha kysst henne där och då. Hon är kines så hon smälter in bra men det var alltid något. Vi har sugproppat oss till varandra ur ren skräck. Hon är otroligt olik mig men hade jag inte varit så desperat hade jag kanske inte fått den här möjligheten att höra vad en intelligent kines har att säga om sin regering. Intressant. Annan historia.

En kväll när vi åt middag tillägnades ”miss America in the corner over there” en Michael Jackson låt av bandet på scen. Jag hade tyckt att det var obekvämt om det inte var så att alla gästernas stolar redan var vända åt mitt håll och varenda tugga jag tog av mina nudlar studerades noggrant. Ingen skam. Pekar, skrattar och skriker att jag är beautiful. Det kommer bli konstigt att komma tillbaka till Stockholm om det ska fortsätta såhär, jag kommer bli en bortskämd princessa. Usch.



En grupp som behandlar mig bra mycket över det jag förtjänar.

Det är så annorlunda här. Vi hade medicinundervisning idag. Hur man lägger om ett brutet ben och vad man gör om alla inälvor på offret runnit ut på marken. Lärorikt. Om offret piercats med till exempel ett järnrör så kan man stoppa in en tampong för att stoppa blodflödet (inte att missta för en penis, uppmanar vår tränare oss. Humorn här är... enkel.) Där någonstans försvann engelskan och cebuanskan tog vid. Jag inser att jag missat någon övergång mellan samtalsämnen när vår tränare börjar rita en penis på tavlan och engelskan kommer tillbaka.
- So what happens is the vagina cramps and that’s how the penis gets stuck inside with all the blood. There is no way to get it out unless the girl loses conscious since this is in her brain. So what you need to do is just punch her in the head hard enough but not so hard that you give her permanent damage. In your country, Miss Kim, you would probably get a doctor to your house if you had a penis stuck in your vagina right?

Jag som aldrig funderat ut en handlingsplan för den här typen av olycka bara nickar varpå han förklarar att så gör dom inte riktigt i det här landet. Det kan dock vara en möjlig olycka på de lyxyatchs som jag ska jobba på efter det här. Män som vill ha sex och kvinnor som krampar för att dom inte vill. Kände dock att det var lite väl långsökt kanske. Lite brett.

- Jag visste redan vad en tampong var innan, viskar en av killarna i mitt öra. Jag har till och med sett en en gång. Min brors fru hade en sådan.

Jag fattar absolut ingenting. Är vi fortfarande i skolan för marin säkerhet? Samma skola där man måste ha långärmat och långbyxor för att det kan uppfattas som sexuellt provocerande annars. Det kristna konservativa landet där jag vet att de ogifta tjejerna är oskulder. Skolan där vi ber bön innan lektion och lunch? Skolan där helgon av olika slag legitimerar alla regler endast genom att visa sitt ansikte på bild bredvid de skrivna uppmaningarna. Och nu sitter jag här och får viskat i mitt öra vad en främligs brors fru hade uppstoppat i sin vagina. Jag vänder mig till en annan tjej i klassen med ett frågande uttryck. Hon har dock gömt sitt huvud i sina armar på bänken precis som de andra tjejerna. Killarna sitter däremot konsentrerat framåtvända mot läraren, ställer frågor och nickar eftertänksamt.

- Wait, I’ll just translate into English for Kim. Och jag var väldigt osäker på om jag verkligen ville höra det här.
- Carlos wondered if size really matter. What do you say? Hade jag vetat att det skulle vara ett muntligt förhör idag hade jag nog förberett mig mer. Jag försöker skratta bort frågan men får ingen med mig. Alla är knäpptysta och fokuserade på mig.
- Well you know... heh...
- It’s all in the foreplay right? Och jag nickar ivrigt, lättad over min räddning.
- Ooh, säger klassen förstående i kör.
- Like a little bit oral first and then she will get wet. Jag tittar på bilden av heliga Maria ovanför tavlan bakom läraren, tavlan som nu har en bild av en tampon och en penis som fastnat I en vagina. Med tillhörande pilar. Konstaterar att det här landet är bra annorlunda.




Liten del av min klass.

Gatorna är dammiga och folkfyllda. Hettan och röken. Stånd överallt. Några säljer nyfångad fisk och färska (nja) grönsaker. Stanken är på vissa ställen outhärdlig. Andra säljer kläder eller friterade delikatesser. På gatan grillas inälvor av olika slag över öppen eld, eller ja, påtända soppor med ett galler över. Skuren frukt. Hönor springer fritt på gatorna mellan smutsiga barn i trasiga kläder som spelar fotboll. Rytmisk musik dånar ut ur högtalarna och letar sig från de stora gatorna in till de små gränderna. Pesos byter ägare. Allt är billigt, fattigt och enkelt. Alla talar spontant och de verkar alla känna varandra. Människor sjunger och dansar framför bilar som tutar och tvärnitar. Det skriks och skrattas. Engelskan är sällsynt men amerikansk där den finns. Killarna flörtar vilt med tjejerna som ger kaxiga blickar tillbaka och slänger med sitt långa svarta hår. Några heter Eduardo andra Yolanda. Jesusafficher och sprayfärgade ord tapetserar gatans väggar. Tugnt beväpnade vakter står vid öppningen av varje liten butik. Vi är på plaza de nåt, eller kanske pouerta de något annat. Jag vet inte, jag har förvillat bort mig i kommersen och livet på gatan. Plötsligt har solen gått ned och jag minns hur precis alla jag träffat varnat mig för att gå ensam efter mörkrets inbrott. Särskillt i dom här områdena. Droger. Vapen. Kidnappning och rån. Gå hem!





- Como esta guapa? Bonita? Miss America? Frågar en kille i Jesustatuering och tanktop.

Men. Vart är jag? I en dröm? Jag trodde jag var i Asien men det är svårt att tolka något annat än sydamerika ur detta. Precis som jag föreställt mig det.

Jag befinner mig i ett land vars kultur idag är en konsekvens av en avkolonialisering från amerikanskt och spanskt styre. Kristendomen, språket, gatunamnen, människonamnen, maten. Allt andas sydamerika. Fattigdomen, korruptionen och vakterna tolkar jag inte som en kvarlämning av varken spansk eller amerikansk kultur utan mer som en konskvens av sent tillkommen nationell självständighet. Som det brukar bli. Tre världsdelar i ett land utspritt på över 7000 öar. Ostabilt, vibrerande och giftigt intressant.



Om det inte var för att jag blev så utstirrad som ensam vit kvinna skulle jag kunna gömma mig i ett hörn och bara betrakta livet här på Carbon Market i Cebu en hel dag utan att bli uttråkad.

I'm all at sea
Where no-one can bother me
Forgot my roots
If only for a day
Just me and my thoughts sailing far away

I sleep by myself
I drink on my own
Don't speak to nobody
I gave away my phone
Like a warm drink it seeps into my soul
Please just leave me right here on my own


Jag önskar att jag var fotograf nog att kunna fånga det jag ser på bild. Eller åtminstonde att jag kunde måla det, så ni kunde se vad jag ser. Jag önskar att jag var skribent nog att bryta ned det i ord så ni kunde förstå. Titeln poet skulle nog också fungera. Jag önskar att ni alla får känna känslan jag har just nu, i era liv. Jag önskar verkligen att det fanns en drog stark nog så ni fick smaka den här känslan. Eller ett rus av vilket slag som helst.

Jag antar att vad jag försöker säga är att jag har helt slut på önskningar nu. Så änglar, skicka alla tappade ögonfransar, tredelade pepparkakor och fallande stjärnor till någon bättre behövande. Här gör önskningar inte längre någon nytta. Uppdraget utfört. (OM jag nu måste få någon liten struntönskan så skulle det vara att ni kanske skulle kunna jobba lite mer på det där stängslet runt mitt hjärta, lite mer watt, taggar eller ett par maskingevär kanske? Det lyckas nämligen smita in en och annan idiot med jämna mellanrum. Men som sagt, i övrigt; hatten av för väl utfört jobb). Jag tror att jag har hittat platsen dit önskningar kommer för att dö. Och jag åkte till andra sidan jorden för att söka den. Bara för att finna att den fanns i mig hela tiden. Någonstans bakom det där halvkassa stängslet med lågt watt antal. Där någonstans. Jag önskar att ni kommer dit någon gång. Det är min sista önskan, jag lovar!

Nu du, ska jag ge mig på något svårt här. Uppdrag: Jag ska beskriva något utan att låta högsträvande men samtidigt lyckas beskriva det som det fantastiska det är. Jag vill undvika att låta som månades försäljare på Ving, eller som en präst för delen. Ändå ska jag försöka beskriva Paradiset.

Det underligga var att det kändes i hela kroppen redan innan jag fick se det. Jag har haft ett leende på läpparna sen jag kom till Cebu, om detta är paradiset är Cebu pärleporten. Jag tror att jag genomgick prövningsresan hit, syndafloden passerade jag, tror till och med att jag mötte Gud på vägen. Jag har i alla fall aldrig somnat så lätt som jag gjorde bredvid henne. Hon var lite konstig, men jag har å andra sida aldrig förseställt mig Gud särskilt ordinär. Jag är nog relativt säker på att Gabriel, han som visar vägen till himlen, är en tysk man med en löjligt stor mustach som nästan helt döljer det vänliga leendet.

- Aha, du är ny här? Frågade mannen med den stora gråa mustachen på tyskbruten engelska.

Jag var trött och sliten efter att ha rest hela natten och halva dagen med endast stötvis brevid Gud, men jag kunde ändå inte dölja min entusiasm. Äntligen har jag hittat det. Han fortsatte efter min nick.

- Du vadar ut till träekan du ser där. Ge den lilla pojken en guldpeng så paddlar han dig över floden. I lagunen, ser du en kvinna som vinkar glatt,  gå upp för flodbanken. Två killar som håller på att bygga en bambuhydda kommer att peka vägen för dig. Sedan passerar du den lilla byn och klättrar upp för berget som ligger ute i vattnet. Där på andra sidan... Ja, du kan inte missa det.

Sex månader har jag nu rest genom dom mest otroliga platser jag annars bara kunnat gissa fanns där ute. Jag har älskat många, men det här är oslagbart. Kanske är det omständligheterna, platsen där mitt hjärta befinner sig just nu eller bara det faktum att vägen hit var hård, sargad och vacker. Eller så är det att den här platsen har allt jag behöver just nu och inte en milimeter till. Jag bor i en bungalow vid stranden, den är placerad vid en lagun av klarblått vatten, vit sand, sol och palmer, ingenting annat. Inga jetskis, inga Rihanna eller Gaga, inga buckets. Några hängmattor i skuggan, några bord och en liten sammlingplats under tak, en fräsch bar och en liten skara människor som är precis lagom vänliga. Här är tyst, friskt och annorlunda.

Runt omkring är fantastiska berg. Min bungalow är en enrumshydda precis stor nog för en madrass, en fläkt och en ryggsäck. Nybyggt och rent. Charmigt men aldrig övergjort. Enkelt men precis allt. Utanför är en liten veranda som vätter mot den kokosnötskantade stigen till stranden. Varmvattens duschen och toaletten är i västerländsk stil och helt nybyggda (tro mig, detta är så lyxigt det bara kan bli). Vattnet kommer från brunnen och är drickbart. För en natt i Paradiset betalar jag hälften av vad jag betalar för mitt Hellhole i Cebu.

Jag promenerar med en persikofärgad solnedgång till vänster och djup djungeln till höger. Stranden är kurvig och intressant. Framför mig står den lilla byns fiskebåtar av trä uppkörda på stranden. Några tjejer spelar volleyboll medan killarna leker med hundarna. Småttingarna letar krabbor och snäckor och föräldrarna står leende och ser på medan de trasslar ut fiskenäten.

Jag har blivit varnad för den Filipinska natten vid varje konversation där den här resan nämnts. Stöld och rån. Men jag har aldrig känt mig mer säker. Solen går ned och jag är inte rädd här. Överallt är det bäcksvart men det finns inget någon kan råna mig på, allt jag har av värde delar jag med alla här. Dom kan bara ge, det blir svårt att ta.

Det här är den typen av plats där man kan hitta tillbaka till livsglädjen utan att stressa. En slags inre, rofylld lycka och säkerhet. Här kan jag låta salvattnet vara kvar i håret, slänga på endast en tunn bommullsklänning på min nakna kropp och låta benhåren växa. Vara sminklös, prestigelös, opretantiös. Ta en dusch i eftermiddagens spöregn och känna mig lite mer ett.

Här är den plats av alla som jag kommer att åtevända till med säkerhet. När min kille friar så ska jag svara; låt mig tänka på saken, och så ska jag boka en biljett till Cebu för att påbörja 24 timmarsresan. När han sen lämnar mig och tar barn i bil till ett annat land ska jag åka hit för att gråta. När jag ska släpppa min första bok ska jag rymma pressens kritik här och när jag har lämnat in min årsrapport ska jag pusta ut på samma plats. När jag sen känner mig klar med allt och bestämmer mig för att dö. Då ska jag göra det här.



Jag vet att jag inte bör fota för det finns inte en bild på jorden som kan göra den här platsen rättvisa, men jag kan inte låta bli.

Sen tänkte jag ju såklart förklara var denna plats ligger, jag menar rent geografiskt. Men nej. Vid närmare eftertanke vill jag inte det. Om jag ska fly hit är det ju inte på riktigt om alla vet vart jag är. Det här är ju mitt paradis, där jag påstår att mobilen inte har täckning och internet är oåtkomligt. Den Resia journalist eller Lonley Planet skribent som kommer hit skall jag plocka The-Beach-style. Det här är vår gömda skatt.

Toppen av vågorna kittlar mina bara tår. Det är svalt och precis lagom. En gestalt lite längre fram strosar stranden i min riktning. Precis som jag. Av min ålder, mitt kön, min etnicitet. Säger inte hej eller frågar hur det står till. Det vore slöseri med bruten tystnad. Särskillt när vi båda vet svaret på frågan. Istället ler hon sådär innerligt, som man bara gör mot någon som delar ens hemlighet.

Domen. Lyckades jag med mitt ursprungliga uppdrag?

Jag avnjuter just nu en sådär fantastisk och inspirerande sextimmars stopover i Kuala Lumpur innan jag får fortsätta till Filipinerna. Alla timmar jag har spenderat på den här flygplatsen... Jag hade med mig lite malaysiska pengar som jag skulle passa på att leka loss med, hade till och med bestämt vad jag skulle beställa och vart (det är så mycket tid jag spenderat här, skulle kuna dela ut getingar till varenda restaurang). Insåg dock att mynten jag skrammlat runt med i ett halvår blev räknade till 3 kr i svenska. Således är jag även i detta land fattig.

Saken var den att jag hade en schysst summa pengar som var beräknat att komma in under julen men som helt enkelt uteblev. Gulp! Så det betyder att min kapital just nu är... *räkna, knappa på miniräknaren, funder, slå ut* = 10 000kr. Minus. Och jag hade vid tidpunkten tre månader kvar att resa. Spännande.

Ett generöst bidrag från min kapitalist till syster gav mig en kickstart. Sedan dess är jag rätt stolt över att jag lyckats vända saltvatten till guld och hålla mig både flytande och överlevande. Det kanskee bor en liten entreprenör i mig trots allt?

Indonesien beskrevs som landet av möjligheter och det visade ju sig sant. Indonesernas favorituttryck är när dom tom tittar ned i bordet och säger att dom inte gillar Indonesien. För att sekunden senare titta upp och le brett.
- But I loooove it!
Jag kan inte göra annat än att fullkomligt gå med i sekten av beundrare. Det finns inget att ”bara gilla” med det landet. Naturen är fantastisk, maten är grym, människorna är otroliga och möjligheterna är oändliga.



Mitt flyg till Bali siade dock om en annan utdelning när jag först träffade på det finska paret som lämnat landet för att vädret var så pass dåligt att dom hellre åkte resan fram och tillbaka till Thailand. Detta var sekunden innan en polisman drog mig till sidan och mitt framför alla slet upp varenda pinal jag packat i min 65 litare till snigelhus. Smutskläder, kondomer, tamponger, något annat som känns värt att dra upp för allmän åskådan? Extacy? Nej, det är diareémedicin faktiskt, men kul att du frågade. Kollar ni igenom allas väskor såhär innan dom får komma in i landet?
-  No. Only when I think something is suspicious.
Jag tittade på min egen spegelbild i fönstret och mindes hur en burmes i Thailand sa till Vince att han skulle ”ta hand om den här tjejen om ni ska till Burma, hon ser så oskyldig ut”. Men tydligen ser jag ut som knarklangare medan fyra killar i dreads och trasiga jeans passerar ostört förbi. Så det blev ju förhör och viss tvekan över om min historia om att jag är en student verkligen stämmer. Jag hade ju faktiskt inte ett studentkort med mig eller något annat som kunde bevisa att min utsaga stämde. Efter att genomsökningen var klar (och jag tackade Gud för att det höll sig utvärtes) blev jag släppt med en varning. Om vad har jag ingen aning om men nästa gång kan jag åtminstonde inte säga att jag inte blev varnad.

Förutom detta har jag bara behövt betala av polisen en enda gång. Då VAR det faktiskt mitt fel. Jag hade tappat mitt utresekort men polismannen var vänlig nog och ”sålde” mig en ny papperslapp med rutor för ett pris som var ”upp till mig”. 40 svenska kronor blev mitt bidrag till korruptionen.

Annars har jag rest med lokalbor så jag har sluppit ganska många ”extraavgifter” i ett av världens mest korrupta länder. Det roliga är att en av mina indonesiska vänner har en pappa från Holland vilket har resulterat i sonens gröna ögon och ljus(are) hy. Vi har blivit stoppade flera gånger av polisen eller fått ett visst pris på biljetten och sedan pratar han bahasa (indonesiska) och då blir vi släppta och priser reduceras till tiondelen.

Detta har hjälpt mig i att överkomma min värsta ekonomiska kris.  Jag har också bott hemma hos några kompisar och ätit mat från lokal-lokal restauranger (4kr för en hel middag, på svindyra Bali dessutom). Jag har gjort lite andra smarta moves och jobbat upp min budget en aning. Nu ligger jag snäppet över runka-gubbar-på-parkeringen-buget vilket känns tryggt och lite mindre avskyvärt. Nu är jag bara sådär lagom backpacker-fattig och det lär hålla i sig ganska bra tills jag kommer hem och kan parasita på mamsen lite. Jag drömmer om sängar med madrasser, varm mat som man äter med bestick på tallrik, dörrar som går att låsa och duschmunstycken. Nä, tilbaka till verkligeheten nu.

Uteliggare, knarkare och mördare.

Jo mamma, det är mitt sällskap nu. Fast dom är föredettingar, ex. Jag har någon otrolig talang att alltid skapa bra vänskaper med människor som har trassliga bakgrunder och få dom att bekänna dessa vid något av de första mötena för mig. Kanske dras dom till mig för att jag inte dömmer. Kanske dras jag till dom av samma anledning?

Jag delar just nu rum med en indonesisk kille som är på samma budget som jag: runka-gubbar-på-parkeringen-budget. Honom gör det ingenting. Budgeten alltså. Jag har alltid haft ett hem så jag är lite obekväm i den här sitsen.

Vi tog nattbåten över till Gili tillsammans, så att vi kunde se soluppgången över havet, delfinerna som hoppade och Lomboks berg. Vi satt uppe och Hait, berättade om sin trassliga uppväxt. Ja, jag har hört historien förr, sa jag och hade galet fel. Jag hade inte hört den om pojken som var beroende av marijana vid 9 årsåldern och som vid 13 år åldern ansåg det vara dags att bli beroende av de mesta andra också. Vid 19, när hans flickvänn gick vidare med en annan tyckte han att det var dags att ta åtta extacytabletter och försöka sig på att göra en volt med MCn. En volt som slutade i en landning. Med huvudet mellan mcn och marken. När han vaknade upp tre komaveckor senare grät hans mamma fortfarande och han valde att flytta till en annan ö. Börja om på nytt. Där var han hemlös i ett halvår och levde på att städa för fem sek och dagen. Den lönen räckte till en skopa ris. Utan tillbehör. Ibland tog han det som var över på tallrikarna från restaurangernas uteserveringar men han svär att han aldrig stal. Jag tror honom. Sov gjorde han på stranden och jag frågade om myggorna.
- Ladyboysen som försökte våldta mig var värre, var svaret på den.

Nu ställer jag dig frågan. Du kommer till ett rum som den här killen fixat. Billigt. Rummet är det skitigaste hål i väggen du skådat. Skulle du ha hjärta att säga det till killen som precis berättat om den här bakgrunden, att det inte riktigt uppfyller din standard? Jag hade inte det utan tog stora kliv över ansamligen av döda småkryp som låg på  golvet, ignorerade det oidentifierade kladdet på väggarna och tog mig en iskall dusch i den svaga saltvattensstrålen bakom dörren som inte gick att stänga medan jag försökte skvätta bort kackerlackorna i avloppet som inte ville rinna av. Skinn på näsan, skinn på näsan använde jag som mantra.

Vi gick ut och jag ansåg mig förtjäna en schysst fylla. Jag hade jättekul och Gili är verkligen en fantastisk plats. Jag träffade superhärliga människor och i slutet av kvällen tog jag och några nya vänner varsinn barstol och satte oss vid vägkanten för att se alla fulla människor dansa och äta pizza samtidigt och vi skrattade så mycket att vi föll av flera gånger.

När jag och Hait kom hem den kvällen och öppnade dörren insåg vi att dom inte städat vårt rum ändå, fast vi bett flera gånger. Vi fick alltså lov att krypa ned i någon annans (ingen aning vems) använda lakan, smutsiga och sandiga, och skyffla deras använda handdukar på golvet.
-  Welcome to hell, sa Hait när han öppnade dörren och då tyckte jag att det var ett bra läge och höra om vi ändå inte skulle uppgradera ett snäpp imorgon bitti.
-  Vad än du vill, blev svaret, jag kan sova var som helst. (Detta kan jag intyga efter att jag hittat honom sovande på trottoaren några dagar innan).

Sagt och gjort. Dagen efter bytte vi till ett rent rum och jag gick ut på middag med Piotr som tyckte att det var ett lämpligt samtalsämne att berätta om hela sin (nu överstökade) missbruksbakgrund sådär första gången man träffar någon. Inte mig emot, gärna öppna kort men efter allt snack om kanyler skulle han nog vara mer än förstående om vi körde med dubbla kondomer om jag nu skulle få för mig att gå hem med honom. Det fick jag ju inte för mig. Oroa dig inte lilla mamma. Jag går bara ut på middagar med folk för sällskapet och dom underhållande livshistorierna.

När jag dagen efter samtalet med Piotr trodde att jag hört allt vad människor har att bekänna, satt jag på stranden och pratade med en god vän. Han tyckte att det var dags att berätta sanningen om varför han inte vill vara med på kort, har ett fejkat namn, inget bankkonto och varför han inte kan återvända till sin hemstad. Han var nämligen motorcrossförare, en ganska lyckad och känd sådan. Tills en dag när en liten kille kröp förbi platsavspärrningarna och in på banan. Reymon, som såg den lilla knatten mitt i ett hopp sparkade till MC så att den inte ska landa på den barnet. Killen överlevde helt skadefri. Det gjorde inte tre personer i publiken. Ytterliggare några blev skadade och Reymon sov inte på tre nätter. Han blev dömd för mord. Nu talar vi om en dom i Indonesien, av en känd sportsprofil. Han hade såklart sponsorer och tränare som betalade av hans straff så livstid blev en månad och när han kom ut förväntade sig självklart sponsorerna att han skulle fortsätta köra.
-  Hur skulle jag någonsin kunna sätta mig på en mc igen? Frågade han mig och jag skakade på huvudet och försökte säga något tröstande.
Men det jag brukar säga när jag tröstar folk:  ja, men det var ju i alla fall ingen som dog, fungerade inte riktigt här. Så nu har han varit på rymmen i flera år och han litar på mig, en relativt ny vän, nog för att berätta det han inte berättat för någon. Jag har någon magisk förmåga att fullkomligt slita ut dom grisigaste av historier ur främlingar. Dom kan bekänna saker som jag inte vill veta hur lätt som helst.

Men oftast vill jag veta. Det får mig att känna mig normal. Pinsamt men sant. Det var så mycket bekännande ni fick av mig idag.

Jag försöker analysera fenomenet. Är det en kulturkrock eller har jag bara blivit bortskämd i mitt liv av människor som gillat mig utan ”men”? Eller är Sverige bara så kallt att alla har dunjackor på sig så vi får inte många chanser att kommentera varandras utseende?

För här, några långituder och latituder bort från täckbrallor och mössor, ska det minsann diskuteras in i detalj. Det är som att när man inte känner varandra bra så ska man överösa varandra med kommernatrer om utseendet. Berömma utsidan för att man inte än lärt känna insidan. Beundra utsidan ljudligt så att man har större chans att få se insidan. Kanske. Eller bara för att utsidan är så uppenbar. Om det resonemanget skulle vara riktigt hänger jag inte med på varför det ska kommenteras negativt. Eller ”ärligt” som det så fint heter. Folk verkar tro att jag bara går runt och väntar på att dom ska kommentera min figur, min hy, mitt hår eller mitt ansikte. Utan att jag bett om en åsikt. Om jag undrade om du tyckte att jag skulle klippa mig, banta eller sola mindre då skulle jag fråga dig. Jag är inte blyg. Det handlar bara om att jag inte bryr mig.

-  Tack för din ärlighet. Nu ska jag ta den här kommentaren till mig och så ska jag ägna resten av dagen åt att försöka glömma den. För mina lår råkar vara precis den storleken jag hade tänkt att dom skulle vara så det känns inte så värt att lägga ned tid på den saken.

För tro det eller ej, men det finns människor som ser ut som jag och är rätt okej med det. Lever sitt liv och funderar inte så mycket på det som andra verkar göra. Men det slutar inte där utan det ska kommenteras åt andra hållet också.

-  Du är så vacker. Snälla kom med mig och träfffa mina kompisar, jag vill så gärna att dom ska se dig. Dom kommer aldrig tro mig om jag bara visar bilder på dig. Ta på dig den där lila klänningen. Och sätt upp håret. Kan du prata med svensk brytning också? Dom kommer tycka att det är ashett.

Jag är ju så otroligt fantastisk! ...Om jag bara putsas lite på, poleras lite. Mitt liv som trofé. Dom kunde inte ha mer fel. Jag är verkligen en skitdålig trofé. Jag saknar liksom det grundläggande för att bli en bra trofé: strävan efter perfektion. Jag är inte ens en bra staty. Eller jo, möjligen en Buddahstaty; tjock och chill. En go och glad som älskar kexchoklad. Funderar inte så mycket över saken och bryr mig än mindre. För jag är gjord av lera, brun och skrovlig. Synpunkter? Förslag? Skriv gärna ned dom på en lapp och lägg den i tunnan där borta. Ja, den ja, precis, som det står ”Papperskorg” på. Tack.