Kim Darling

That deep down inside of me

You are my fire, the one, desire.

BSB forevva!!!

Jag satt 89 våningar upp i Thailands högst belägna bar och tittade över en alldeles för stor stad. Lite skumt att jag ett par flygresor innan befann mig på Malaysias djupaste dykspot, stackars mina ögron, jag tror att jag håller på att bli knäpp av alla tryckförändringar. Jag använder i alla fall detta för att förklara varför jag helt plötsligt fick tårar i ögonen. Jag passade på att smälta allt det jag inte än hunnit att smälta, trots att det är 789 grader i den här delen av världen och jag saknade ett land som är så kallt att saker och ting får smälta i lugn och ro. Här går allt ganska fort; trafiken, livet, förändringarna och tö.

En annan möjlig anledning till att ögonen vattnades, lite mindre fysiologiskt utmanande, kan vara att jag satt där och kände en ganska stark saknad. Precis när jag sitt och lät fuktiga ögon vila över en solnedgång som långsamt kvävdes av avgaser och trafikljus gick såklart ovan citerade Backstreet boys låt igång i högtalarna. Som om jag nu befann mig så pass nära dom högre makterna att dom kunde höra att jag satt och tänkte på den person som brukar sjunga den här låten med tillhörande dans i den löjligaste av alla maneer för att muntra upp mig, just i sånna där stunder när mina tårar vattnas lite lätt, som nu. Så just då slog tryckförändringseffekterna till ännu hårdare. Bartendern måste ha tyckt att jag var dum i huvudet som satt och bölade över en popbalad och solnedgången. Om han bara visste vilka fina människor som dansade runt i mitt huvud till just den här balladen. Eller hur mycket jag hoppat upp och ner mellan alla olika trycklägen, för jag tror nog att det är den största anledningen till att jag höll på sådär. Det är väl inte möjligt att jag saknar så mycket redan?

Som sagt, lite hemlängtan.

I övrigt är ju Bangkok tråkigt, en del kul människor och några intressanta saker att se men sen är det verkligen inte så mycket mer. Jag fick göra det bästa av det och njuta av dom upptäckter jag trots allt gjorde. T.ex. fick jag se hur många japaner som får plats i en hiss för högst 20 pers, det var... väldigt många! Japanerna bemästrar verkligen konsten att packa sig tätt.

För att kompensera för alla pengar jag spenderat i Malaysia tog jag in på ett 35kr natten hotell (ja, dom kallar det fortfarande hotell). Jag sov på en säng utan madrass, på riktigt; ingen madrass, inget täcke (tur att jag hade min sarong) och med fönster som inte gick att stänga. Dessa ostängbara fönster var också strategiskt placerade precis ovanför baren där Thai-Elvis satt och kallblodigt slaktade absolut varenda låt som sålde guld från 1957 och framåt, på thai-engelska såklart. Lovely. Needless to say; sömnlösa nätter, ännu svårare saknad. Mer än två nätter kunde jag inte ta och nu är jag ute i Hua Hin, strandstaden söder om thailand där kungen semestrar (med populistiska ord; Thailands Öland). Det är nog ändå mer Phuket, Krabi, Samui och Panghan än Öland. Tillbaka är äckliga nudlar, femåringar som prackar på en halsband, Björn Borg-kallingar, vita män och alldeles för snygga thaitjejer. Men jag är lycklig för här finns havet (som det går att bada i utan att en intressant blåaktig nyans lyser över läpparna, därav inte som Öland). Dessutom har jag träffat en kille från Mexico här och jag frågade om han kände till den där unga tjejen som blev polischef i staden Reynosa, där varenda polischef de senaste åren blivit mördad, vissa efter bara ett par timmar på posten. Han svarade att den staden är 30min från hans hemstad. Det är kan bli en lång intressant kväll.