Kim Darling

Mabul kl 05:55

Idag var det den där morgonstunden som jag smörade om förut. Jag blir aldrig trött på den. Den här morgonen har dock på riktigt varat, hela dagen till och med. Fem gick vi upp imorse, eller Linus kröp upp och jag studsade. Jag var nämligen så lycklig över att vi skulle hinna se soluppgången medan vi åkte båt över vattnet. Solen gick upp och sen var det roliga över. Jag har nu tretton härliga timmar framför mig här i jordens absolut mest deprimerande stad Tawau, den jag berättade om förut, jag kan ju ladda upp en bild för att bringa lite medkännande i min avsky. Detta medan jag väntar på mitt plan. Jag är ganska nöjd ändå med tanke på att jag inte hade en aning om vart jag skulle idag när mitt huvud skönk ned i kudden igår. En kompis hörde av sig med förslaget att åka till Burma igår kväll, eller ja åka och åka, snarare illegalt överstiga gränsen i bergen, tas ohand av soldaterna, där han har ”goda kontakter” för att transporteras till rebellernas by. Vi skulle få se insidan av militärregimens våld mot oppositionen. Han  har hjälpt dom tidigare så vi skulle kunna få bo i styrkornas läger och se hur allt går till där inga västerlänningar varit. ”Du kommer få se hur staten bränner byar, våldtar kvinnorna och dödar män” säljer min kompis in det tele2-style. Ja, det låter som en bra semester, sign me up!

Nej, skämt åsido så tror jag att det är svårt att uppleva något så lärorikt som att se kris innifrån på det sättet. Det blir nog svårt att vara ett barn efter en sån resa. Dessutom garanterat strippasvensk-fritt och man kan ju kyssa bekvämlighet och 7eleven adjö. Det var ju så jag ville resa. Chansen att göra en sån resa får man nog bara en gång (om man nu inte råkar överleva). Det är svårt att fatta ett beslut när oddsen är: Du är dum i huvudet om du tar den här risken. Du är dum i huvudet om du missar den här chansen. Eftersom infrastrukturen är från medeltiden på ön jag befann mig på fanns inget annat sätt än att föreställa mig vad mina vänner skulle säga om jag frågade om råd. Dom flesta skulle nog vara rätt överens om att jag var dum i huvudet som ens övervägde det. Bonnie skulle ropa ut sitt vanliga stridsrop: KBK (Kör, bara kör). Möjligen skulle hon lägga till frasen för särskillt högt ansedda frågor: ”Vad fan väntar du på?” Den enda nyanserade skulle nog vara mamma. Hon har alltid varit så mån om att aldrig peka utan bara knuffa (om än ibland ganska hårt) i den riktningen hon anser vara mest passande. Det viktigaste som finns är frihet så att vi kan växa upp och bli självständiga tänkare. Jada, jada, mamma, säg bara hur jag ska göra. Efter att jag lyckats få en halvtaskig internetkontakt, la jag fram mitt case till morsan ändå och fick till svar:

- Kim, Burma är en diktatur, och en dessutom väldigt hård sådan. Ett typiskt Kjellbom svar. Jahapp, vad betyder det då? Ja, eller nej?

- Mamma säger nej. Du kan ju alltid höra med pappa vad han tycker.

Pappa vet nog inte ens att jag är i Asien och han var orolig när jag bilade till Göteborg så jag tror nog inte det är en så bra idé att fråga honom om han tycker att jag ska illegalt invandra till en militärdiktatur för att hänga med rebeller utan visa i ett land där du blir dödad för att uttala landets namn fel.

Eftersom alla sa nej så kände jag att det kanske var en bra idé att göra det, det är ju själva essensen av självständigt tänkande, inte sant?  Men sen hade Linus en lite för detaljerad beskrivning av militärfängelset i Burma.

- En iskall, två kvadratmeter stor cell med 20 andra kvinnor som inte talar ditt språk, där ni får en skål ris om dagen och får äta kackerlackorna för att överleva. Där alla bajsar i ett hörn i cellen och ni blir torterade i förhör och det stinker skit hela tiden (vilket jag trodde ingick då alla sket i det där hörnet i cellen men det tål ju faktiskt att upprepas, tortyr går väl an men bakjsstank? Nej, tack!). Sen kommer inte Sverige kunna rädda dig för att du vandrade in illegalt och din familj kommer inte veta vart du är, du kommer bara ha försvunnit. Har det dessutom slagit dig att du är vit och kvinna? Det är ju dig dom plockar först. I tretton år får du sitta där. Minst. Sen kommer du vara skadad för livet.

Som sagt, jag omger mig av dom mest positiva människorna som trippar på den här jorden.

Som om jag inte var övertygad nog la han till:

- Inte ens journalister gör så idiotiska saker.

Efter att ha grubblat lite och gjort lite research (ni kan ju själva prova att googla ”Burma military” för att se vad jag menar) så insåg jag att det kanske inte var så farligt att göra ett stopp i Bangkok för att fixa ett visa och sen ta ett airconplan till Burma och skippa hela McGaiver-idén. Det ångrar jag nu när jag sitter här i snusk-Tawau och väntar 13 timmar på mitt plan. Det sista Linus sa var:

- Jämnför tretton timmar i Tawau med tretton timmar i Burmesisk fängelse. Och sen kan du njuta.

Linus tog morgonplanet, först båt till Seporna en timme, sen bil till Tawau, sen flyger han till KL för att sen byta till flyg mot Amsterdam där han byter till flyg mot Stockholm, där han hämtar en väska för att flyga till Tyskland. Ha så kul! Jag ska tillbaka till KL för att flyga till Bangkok för att fixa visa för att flyga till Burma. Vince tyckte att jag kunde göra en stop over i Phuket men då fick det vara nog.

Dessutom har jag fått väldigt bra användning av dem här timmarna. Jag har mailat, bokat hotell (ja, nu har jag lärt mig värdet av att planera i förväg och inte medans man åker), fixat med ekonomin,mailat lite till, laddat ned filmer, skickat vykort, läst på om det mesta samt startat en liten buiniess med Bonnie (hon vet inget än men jag tror inte det är något problem, eftersom hon inte kan svara så antar jag att hon säger det hon alltid säger, KBK).

Känns lite onödigt att åka tillbaka till Bangkok som jag ganska nyligen lämnade (och dessutom ska tillbaka till och några månader igen).

Men så kan det gå, man måste ju ta dom chanser man kan få. KBK, KBK, Vad fan väntar du på?