Kim Darling

Trouble is a friend 
But trouble is a foe 
And no matter 
What I feed him 
He always seems to grow

Eftersom jag var tvungen att vänta på att mitt visa skulle bli klart för Burma, åkte jag ned till Pattaya, prostitutionsmetropolen, så länge. Pattayas nattliv slutar aldrig att förundra. Förutom mängder av ligga finns fantastiska gym, span och bufféer med obegrränsat med hummer, ostron och alla jordens tillbehör för småslantar. Med andra ord, i Pattaya går det att skämma bort sig själv på alla dess vis och fortfarande leva på backpackerbudget. Hit kommer människor från Bruma och olika delar av Thailand för att sörja turisternas behov och på kvällen har de sina egna områden där de kan festa utan oss inkräktare.

Just en sådan fest hade jag och en vän turen att snubbla förbi, en kväll när vi villat bort oss på smågator efter att vi rymmt från polisen som tagit in oss för att vi körde utan hjälm (faktiskt bara han, jag hade hjälm men vart kvarhållen ändå). Vi kom undan och fann oss på en åker omringad av träplank. Hög musik i thailändskt arrangemang spelades på andra sidan murarna och på något sätt kom vi förbi vakterna och därmed inträdesavgiften. Vi får veta att den thailändska staten Isaan denna kväll håller sin Miss Isaan 2011 tävling och vi blir framskjutna till scenen för att se mer och förstå mindre. Jag är med god marginal den ljusaste personen bland samtliga i publikhavet vilket om inte annat går att tyda av mängden blickar som kastas mot vårt håll. Thailändarna kommer fram och bjuder på rom, berättar om tävlingen och halft om halft bär fram mig till scenen för att skaka hand med dom olika deltagarna. Vi dansar, skakar hand och jag pratar min thai-engelska som har blivit rätt bra vid det här laget. Folk sliter och drar i mig och försöker göra sig förstådda genom publikjubel och liveorkester. Killarna blir mer och mer agressiva mot mig tills en grupp ladyboys får nog och går in och rycker mig åt sidan. Dom förklarar noga i allvarlig ton hur försiktig man måste vara med män ”den dåliga typen finna överallt”. Om dom bara visste hur många gånger folk har hållt det här talet för mig sen jag kom till det här landet.

Att den agressiva, dåliga typen av man finns även bland don`t-worry-be-happy-thailändare fick jag erfara när min vän blir utsatt för mordförsök utanför en nedriven klädesbutik ett par dagar efter. Låt mig dra hur det kom sig att vi kom dit. Vi skulle nämligen tillbaka till Bangkok för att hämta visat då, som ni vet. Detta var torsdagen. Vi missar bussen upp. Jag svär över att vi måste stanna i det här landet en dag till. Vi missar bussen även dagen efter och jag svär över att vi måste stanna i det här piss landet en helg till. Jaja, helg i Pattaya är ju faktiskt ganska kul ändå, och ört-ångbastu kan man ju inte få för mycket av. Dessutom har jag börjat lära känna trevliga människor på gymmet. Hur det än var med det så var jag rätt redo för Burma när måndagen kom och jag ska bara iväg och köpa en sista nödvändighet innan vi reser till landet som inte har någonting. Alls. Inget skämt. Dom har inte ens bankomater i Burma. Därför har jag och Vince bunkrat upp med allt möjligt som kan behövas: tvål, mat, schampoo, myggmedel, solskyddsfaktor och mycket mer. Så till den sista nödvändigheten: en klänning. Denna klänning var egentligen inhandlad dagen innan men behövdes bytas mot en mindre storlek. Jag framför min önskan till den unga vresiga tjejen i kassan, plockar upp min klänning ur väskan och plockar ned den andra. Varpå hon tror att jag stjäl den (hallå, såg du inte nyss att jag plockade upp den?).  Tydligen inte. Jag ringer den språkbegåvade V och ber honom komma ned och förklara mina ärliga intentioner för denna mycket otrevliga dam som nu står och skäller på mig och ringer sin chef (med min, redan betalade för, klänning i sin hand).  Chefen är en agressiv men framförallt överviktig man, och ja det är av vikt för historien, bokstavligen. V kommer med ett leende för att förklara att vi inte vill något annat än att få tillbaka den klänning som vi tog till affären. Det tyckte tydligen inte 200kg thai om gissade jag då han med full kraft knuffar V in i klädställningarna. V försöker lugna honom, vilket 200kg thai gillar ännu mindre gissade jag då ytterligare klädställningar faller som dominos efter ytterligare knuffar. Fullt slagsmål är igång. V försöker med minsta möjliga våld hejda honom men minsta möjliga våld mot en 200 kg thai som löper amok är ganska mycket våld ändå. Thaikillen skriker på thai och tjejerna i butiken förklara på thai och jag står och tittar på medan fler och fler förstår att dessa två ”Farangs” (utlänningar på thai) minsan försökte stjäla från butiken. Folk börjar slita och dra i mig för att få mig därifrån och jag tänker att så fort V har ordentlig kontroll på killen så drar vi innan 20 till hoppar in i det här. Butiken är raserad och V reser sig upp medan 200 kg thai ligger platt mitt på gatan. Bilarna har stannat och fler och fler åskådare ansluter. Jag känner mig än så länge ovanligt lung, V har kontrollen och killen lär inte försöka igen. V vänder sig om för att ta vår MC och jag står bakom redo att hoppa på i farten à la catwoman. Då reser sig killen, plockar upp en lös järnstång från en av dom fallna klädställningarna från marken, höjer den och svingar mot Vs bakhuvud. Då för första gången tappar jag hakan och för andra gången tackar jag Buddah för att V har tränat Mui Thai (Thaiboxning) och har reflexer. Han undkommer med en uppslagen armbåge. Folk börjar nu ingripa på riktigt, men detta genom att hålla fast V då dom antagligen tror att han ska gå till motattack. Detta medan 200 kgs järnrörsbeväpnad man tillåts närma sig obehindrat och thailändarna håller fast V som slagpåse. Jag försöker få folk att släppa V och hålla fast klädstångsförövaren istället, då det i min mening är mer effektivt att hålla fast den som faktiskt attakerar. Mitt minne här är ganska suddigt. Vi lyckas på något sätt  tillslut komma några meter bort och kan därifrån se mannen gå loss med järnröret på vår MC istället. Det var den Burma resan, tänkte jag och svor över att jag måste stanna i det här skit piss jävla landet en dag till.

I säkerhet på stranden tvättar vi Vs sår med sprit tar av honom det som är kvar av hans t-shirt, försöker förgäves tvätta bort blodet på våra kläder och inser att ambassaden stänger om någon timme, vi är mer än någon timme bort, med trasiga kläder, trasig MC och trasiga knän.  Allt detta plus en förstörd butik för en klänning som kostade 10 kr. Ibland är människor underliga. Värdet av klänningarna som nu ligger utspridda, sönderslitna och nedblodade på gatan överstiger med råge en veckas intäckter och när dom sedan gör inventering kommer dom se att dom har en extra av den turkosa klänningen som startade detta. Jag undrar om han kommer att tycka att det var värt det och jag undrar om han kommer att skämmas över att han försökte mörda en kille över en 10 krs klänning som till och med var betalad för och nu är i hans ägo.

Nu är vi i Bangkok i alla fall och drar imorgon antingen till norra Bangkok för att hjälpa till med översvämmingarna eller till Burma för att hjälpa frihetsarmen i kriget mot staten.

I Thailand nu sker de värsta översvämmingarna på över 50 år. Premiärministern säger att det bara är en tidsfråga innan det når Bangkok på riktigt. Just nu är endast några gator här avstängda. Siffran över döda är 200. Jag har letat över ett välgörenhetsprojekt ett bra tag nu och tyckte att det var väldigt passande när det projektet kom och letade upp mig istället. Men som vanligt när jag vill göra något så får jag motstånd när folk inser att jag är dels kvinna, dels ung och att jag i detta fall är en blond, språkligt värdelös utlänning hjälper inte. Jag förstår dom, om en litten brutta kom fram till mig och sa ”Hej, jag vill hjälpa till med översvämmningevakuering” så skulle jag vara minst lika skeptisk. Därför har jag förstått att jag måste kring det här på litet annat vis. Idag har jag suttit i telefon hela dagen för att försöka få tag på ett sätt att ta mig upp till de värst drabbade områdena. Få pratar engelska, FROC (Flood releif operation centre) har fått sin hemsida craschad och generellt skrattar folk rakt ut när man försöker få svar. Svårt men hittills inte omöjligt. Kollektivtrafiken kan man ju glömma, Taxibilarna vill inte ens närma sig områdena nära nog för att kunna ta sig dit till fots, då vattnet sprider sig väldigt snabbt och okontrollerat. Efter mycket fram och tillbaka, ett par vitlögner och falska presslegg fick vi genom polisen här i Bangkok ett nummer till chefen för räddningspatrullen i Bangkok och en personlig rekomendation av polischefen i Bangkok. Jag ska ringa honom imorgon men om även han säger att det är omöjligt så har jag lovat V att jag ger upp det här projektet och vi drar till Burma. Vad det än blir kommer det bli svårt, hårt, intressant och värt. Folk försöker konstant förklara för mig hur mycket problem det kommer vara och att jag inte förstår men jag försöker förklara att dom inte förstår, problem är min enda trogna resekamrat och han verkar dyka upp lite här och var oavsett var jag befinner mig. Trouble is a friend.