Kim Darling

Vi kom fram till Burma tillslut, jag kunde knappt tro det. Precis allt gick emot att vi någonsin skulle få se skymten av det här landet.

Först gjorde översvämmningarna så att båten till ambasaden för att ordna Vs visa tog tre gånger så lång tid. Han var siste man i kön att få visaapplikation men han fick inte ett expressvisa så vi var tvugna att vänta en vecka till i Thailand. Sen missade vi bussen till ambassaden. Två gånger. Andra gången fick vi vänta över helgen. Tredje försöket slutade med en nedriven klädesbutik och en redig vända till apoteket innan vi precis missade även denna buss. När vi väl fått visat i handen trots mycket om och men bokade vi  en biljett till V och när jag skulle boka min så la internetanslutningen av. När vi sedan provade igen var planet fullt. Sen visade det sig att jag ändå kunde få en biljett, dom hade bara stängt av medan dom dubblade priset. Okej, två veckor senare och med en dubbelt så dyr biljett släpar jag upp V i så god tid att det är komiskt. Jag hade nämligen inte tänkt missa det här planet och hittills har precis allt gått emot oss, tro mig, jag väljer ut delar av vår otur att berätta om. Därför tar vi taxin till flygplatsen alldelles för tidigt och V skrattar åt min stress. Men tji fick han när han ska checka in och det visar sig att hans biljett inte gått igenom. Han visar förvånat sin konfirmation av biljettköpet på sin mail och dom beklagar och säger att sånt händer ibland. Men dom tillägger att dom kan ordna en biljett för morgondagens flyg för tredubblapriset och så kan han låta mig skutta över till militärdiktaturen alldeles själv. Efter mycket övertygelse kan dom väl ordna en biljett för dagens flyg för samma pris då, om det nu ska vara så nödvändigt att man får komma på det plan man betalat för,  stigit upp tidigt för, tagit taxi en timme till och om man nu måste resa med sitt resesällskap och detta dessutom för samma pris som man fått konfirmerat. Okej då. Äntligen kan vi checka in och gå, tiden stämmer, betalningen stämmer, passet är kontollerat, det är bara ett litet problem, biljetten gäller gårdagens flyg. Killen i kassa sålde honom alltså en ny biljett för gårdagen, användbart. Fix och krangel och vi stiger tillslut på planet och jag tittar pa V med en blick som skvallrar om att det var tur att vi var ute i god tid samtidigt som jag är säker på att om jag någonsin kommer att  befinna mig på ett plan som crashar i mitt liv så kommer det att vara detta.

När vi landar har vi rustat oss till tänderna med saker vi behöver och har tagit ut tillräckligt med thailändska bath så att vi kan klara oss en månad i landet utan banksystem. Det är bäst att växla på plats, var rådet vi gick på och insåg när vi kom fram att detta föll perfekt in i vår ström av otur.

- You can´t change anything other than dollars here, säger både lokalbor och turister. Unless you are willing to give up 30%.

Det var vi inte willing att göra. Särskillt inte till den här staten. Vi bytte så gott vi kunde med lämnande turister så vi hade dollar och chat för en vecka eller två och sedan liftade vi in till Yangon. Stannade där en natt, det var nog.

Att ta sig till Inle Lake tar en 20 timmar med expressbuss. Vi ville inte ge staten nagra pengar eller sitta ihoptrangda i en svettig buss utan utsikt i hundra ar, sa vi liftade. Det tog fyra dagar. Vi akte med ett par kaptener i flygvapnet, blev nedsrutade med lask, satt bland fiskrens, torkade av svarta rander pa vara kroppar efter damm och smuts. Nu ar vi har och det var sa vart det. Alla oppna sar ar infekterade och hygienen lamnade vi nagonstans pa vagen, men gud vilken vacker plats! Internet har ar fran 80/talet, dvs nar inte webbsidorna ar blockade av det mycket trevliga regeringen i detta land. Jag njuter av natur och lugn. Tredje varlden ar verkligen inte som samma varld. Inget rent vatten, ingen dusch, ingen toalett, ingen hygien what so ever, inga madrasser, ingen mat, ingen infrastruktur, inget internet, ingen transport over 30km/h, ingen engelska. Jag kanner mig mycket, myket langt hemmifran.