Kim Darling

Min semester fran puckon, killar och hjarnceller holl i ganska precis 4 timmar och 32 minuter nar en kanadensisk amerikan kom springandes pa stranden med en fotboll under armen och fragar efter sina tva vanner. Vi borjar snacka och aker till marknaden for att kaka middag i regnet. Jag drog med mig strippan som satt nagra stolar langre bort och raggade pa en finnig australienare. Man vet ju hur lurigfaxar till amerikanare kan vara. Samma kvall sitter vi och tittar pa videor pa youtube om astronomi och vi diskuterar rymden och oandligheten (ja, SS det ar den dar stora bla grejen med lysande prickar pa). Vi sitter pa en brygga med tak vid vattnet. Regnet smattrar och jag kan bara tanka att det var precis hit jag ville komma med min resa; sitta pa en av dom vackraste platser jag sett, diskutera varlden med en manniska som kommer fran andra sidan av den. Vince sager att han ar sa glad att han antligen hittat nagon som kan halla en konversation langre an tva minuter och som faktiskt forstar vad han menar. Jag ar bara glad.


Vince ar slafsig och intelligent. Han ar 30 ar och enligt han sjalv tillrackligt gamal for att inte langre tro pa manskligheten. Han, som jag, tror inte pa sarskillt mycket, allra minst manniskor. Vi har ganska mycket gemensamt. Jag forsokte anda forsvara mannskligheten som helhet med de basta vapen jag hade men han sager bara att han hoppas att den forbattras, for sin egen skull, men han ar anda ratt saker pa sin sak.



Vad ar det med dessa positiva manniskor jag umgas med? Jag blir morkradd for att bli aldre av sanna som Diana och Vince. Kanske borde hanga med SS, dricka rosa shakes och hangla med finniga australienare? Det ar livskvalite.



Forutom tron pa manskligheten har V forlorat sina tva vanner pa vag hit fran Phuket. Han har ocksa forlorat sin telefon pa Full moon-festen tillsammans med hoppet om att darfor kunna aterforenas med sina borttappade vanner. Han ska ner till Krabi for att satta en kille i fangelse och erbjod mig sjuts pa sin moppe. Perfekt! Han har namligen levt har en massa ar fram och tillbaka i Thailand. Han har Kite-skolor runt om i Asien, han hittar jattebra, kan kulturen och sederna, kanner manga och ar dessutom ett sallskap som ar fullt mojligt att utharda dygnet runt i nagra dagar. For att toppa kakan talar han dessutom atta sprak flytande varav ett ar Thai. Helt javla grymt! Om halften av allt det han pastar att han har gjort i sitt liv ar sant sa har jag sallan traffat en sa otrolig manniska. Men jag tror sallan pa manniskor, det har vi ocksa gemensamt. Precis som drommen om att otroligt olagligt men hogst moraliskt forandra varlden.


Nu ar vi halvvags. De senaste dagarna har jag fatt uppleva precis sannadar saker som jag ville vara med om. Vi har varit och tittat pa arbetselefanter (alltsa inte turistelefanter) och fick hora hela historien om hur dom varit med om trauman nar dom var sma sa dom var idag oberaknerliga. Vi har varit hemma hos thailandare pa middag, gatt pa riktiga (dvs inte en vit manniska sa langt ogat nar) thai-marknader. Vi har sett en kokosnotsfabrik och dom berattade for oss (eller nja, dom berattade for V som oversatte) hur dom gjorde tyg av fibrerna fran kokosnotskalet. Han tog mig till ett hippie-kollektiv fran 70-talet som finns kvar idag, mitt inne i djungeln. Vi hittade en plats dar vi kunde ga runt och titta pa hur man utvinner gummi fran tradbarken. Efter det stal vi lite Durian-frukt fran en farm som vi sen fick veta inte skulle bli mogen forren om en manad sa vi gav den till en frukhandlare vi lart kanna. Vi har haft fantastiska samtal med manniskor och fatt se platser som jag inte skulle vetat om annars.




Min skrapsarsstatus kraver nog en uppdatering ocksa. Sa, jag borjade precis laka fran djungeltrippen med David, sa pass bra att jag kunde ga utan att halta. Detta nar V och jag kor ut pa en grusad rondell i centrala Phangan och sladdar hela moppen och jag rullar ut i gatan. Jag minns inte sa mycket vad som hande men det samlades en liten grupp manniskor runt och oss hjalpte mig upp. V fick bara lite skrapsar pa handerna och jag visste inte vad som hant. Dom hjalpte mig till apoteket och stadade upp mina ben. Efter choken och smartan kom sa att jag hade svart att hantera det, skrattade jag bara: Jag kommer aldrig behova raka benen pa den har resan, asfalt, stenar och havsbottnar har gjort ett riktigt salongsjobb hittills. Tyvarr var det har sa pass illa att jag inte riktigt kan bada och det suger i ett land dar det ar for varmt for att andas. Nu har det gatt ett par dagar och det har borjat laka. Tyvarr lacker dock mina bandage var langst hela benen och det ar sa ackligt! Men det gor inte sa ont att ga langre och jag var glad att jag overtalades in i att tvatta saren for det hade varit mycket ackligare och smartsammare med en schysst infektion. Samma kvall hittade vi en full thaitjej langts vagkanten som kraschat ordentligt. V som vet hur radd jag ar for benpipor som sticker ut slappte av mig nagra meter innan han kom fram till henne. Jag tackade Budda for att det inte gick sa illa i var krasch och att inga bilar kommit efter oss i rondellen.



Jag vet att jag sa att allt man behover for en resa ar en schysst kniv och en ficklampa. Jag vill gora ett tillagg: En Vince ar fruktansvart anvandbart. Sa nu har vi packat vaskor, fotboll och kniv pa moppen och vi har allt vi behover och det racker. Tillit och hopp lamnade vi kvar pa on, det klarar man sig bra utan.