Kim Darling

Jag avnjuter just nu en sådär fantastisk och inspirerande sextimmars stopover i Kuala Lumpur innan jag får fortsätta till Filipinerna. Alla timmar jag har spenderat på den här flygplatsen... Jag hade med mig lite malaysiska pengar som jag skulle passa på att leka loss med, hade till och med bestämt vad jag skulle beställa och vart (det är så mycket tid jag spenderat här, skulle kuna dela ut getingar till varenda restaurang). Insåg dock att mynten jag skrammlat runt med i ett halvår blev räknade till 3 kr i svenska. Således är jag även i detta land fattig.

Saken var den att jag hade en schysst summa pengar som var beräknat att komma in under julen men som helt enkelt uteblev. Gulp! Så det betyder att min kapital just nu är... *räkna, knappa på miniräknaren, funder, slå ut* = 10 000kr. Minus. Och jag hade vid tidpunkten tre månader kvar att resa. Spännande.

Ett generöst bidrag från min kapitalist till syster gav mig en kickstart. Sedan dess är jag rätt stolt över att jag lyckats vända saltvatten till guld och hålla mig både flytande och överlevande. Det kanskee bor en liten entreprenör i mig trots allt?

Indonesien beskrevs som landet av möjligheter och det visade ju sig sant. Indonesernas favorituttryck är när dom tom tittar ned i bordet och säger att dom inte gillar Indonesien. För att sekunden senare titta upp och le brett.
- But I loooove it!
Jag kan inte göra annat än att fullkomligt gå med i sekten av beundrare. Det finns inget att ”bara gilla” med det landet. Naturen är fantastisk, maten är grym, människorna är otroliga och möjligheterna är oändliga.



Mitt flyg till Bali siade dock om en annan utdelning när jag först träffade på det finska paret som lämnat landet för att vädret var så pass dåligt att dom hellre åkte resan fram och tillbaka till Thailand. Detta var sekunden innan en polisman drog mig till sidan och mitt framför alla slet upp varenda pinal jag packat i min 65 litare till snigelhus. Smutskläder, kondomer, tamponger, något annat som känns värt att dra upp för allmän åskådan? Extacy? Nej, det är diareémedicin faktiskt, men kul att du frågade. Kollar ni igenom allas väskor såhär innan dom får komma in i landet?
-  No. Only when I think something is suspicious.
Jag tittade på min egen spegelbild i fönstret och mindes hur en burmes i Thailand sa till Vince att han skulle ”ta hand om den här tjejen om ni ska till Burma, hon ser så oskyldig ut”. Men tydligen ser jag ut som knarklangare medan fyra killar i dreads och trasiga jeans passerar ostört förbi. Så det blev ju förhör och viss tvekan över om min historia om att jag är en student verkligen stämmer. Jag hade ju faktiskt inte ett studentkort med mig eller något annat som kunde bevisa att min utsaga stämde. Efter att genomsökningen var klar (och jag tackade Gud för att det höll sig utvärtes) blev jag släppt med en varning. Om vad har jag ingen aning om men nästa gång kan jag åtminstonde inte säga att jag inte blev varnad.

Förutom detta har jag bara behövt betala av polisen en enda gång. Då VAR det faktiskt mitt fel. Jag hade tappat mitt utresekort men polismannen var vänlig nog och ”sålde” mig en ny papperslapp med rutor för ett pris som var ”upp till mig”. 40 svenska kronor blev mitt bidrag till korruptionen.

Annars har jag rest med lokalbor så jag har sluppit ganska många ”extraavgifter” i ett av världens mest korrupta länder. Det roliga är att en av mina indonesiska vänner har en pappa från Holland vilket har resulterat i sonens gröna ögon och ljus(are) hy. Vi har blivit stoppade flera gånger av polisen eller fått ett visst pris på biljetten och sedan pratar han bahasa (indonesiska) och då blir vi släppta och priser reduceras till tiondelen.

Detta har hjälpt mig i att överkomma min värsta ekonomiska kris.  Jag har också bott hemma hos några kompisar och ätit mat från lokal-lokal restauranger (4kr för en hel middag, på svindyra Bali dessutom). Jag har gjort lite andra smarta moves och jobbat upp min budget en aning. Nu ligger jag snäppet över runka-gubbar-på-parkeringen-buget vilket känns tryggt och lite mindre avskyvärt. Nu är jag bara sådär lagom backpacker-fattig och det lär hålla i sig ganska bra tills jag kommer hem och kan parasita på mamsen lite. Jag drömmer om sängar med madrasser, varm mat som man äter med bestick på tallrik, dörrar som går att låsa och duschmunstycken. Nä, tilbaka till verkligeheten nu.