Kim Darling

Uteliggare, knarkare och mördare.

Jo mamma, det är mitt sällskap nu. Fast dom är föredettingar, ex. Jag har någon otrolig talang att alltid skapa bra vänskaper med människor som har trassliga bakgrunder och få dom att bekänna dessa vid något av de första mötena för mig. Kanske dras dom till mig för att jag inte dömmer. Kanske dras jag till dom av samma anledning?

Jag delar just nu rum med en indonesisk kille som är på samma budget som jag: runka-gubbar-på-parkeringen-budget. Honom gör det ingenting. Budgeten alltså. Jag har alltid haft ett hem så jag är lite obekväm i den här sitsen.

Vi tog nattbåten över till Gili tillsammans, så att vi kunde se soluppgången över havet, delfinerna som hoppade och Lomboks berg. Vi satt uppe och Hait, berättade om sin trassliga uppväxt. Ja, jag har hört historien förr, sa jag och hade galet fel. Jag hade inte hört den om pojken som var beroende av marijana vid 9 årsåldern och som vid 13 år åldern ansåg det vara dags att bli beroende av de mesta andra också. Vid 19, när hans flickvänn gick vidare med en annan tyckte han att det var dags att ta åtta extacytabletter och försöka sig på att göra en volt med MCn. En volt som slutade i en landning. Med huvudet mellan mcn och marken. När han vaknade upp tre komaveckor senare grät hans mamma fortfarande och han valde att flytta till en annan ö. Börja om på nytt. Där var han hemlös i ett halvår och levde på att städa för fem sek och dagen. Den lönen räckte till en skopa ris. Utan tillbehör. Ibland tog han det som var över på tallrikarna från restaurangernas uteserveringar men han svär att han aldrig stal. Jag tror honom. Sov gjorde han på stranden och jag frågade om myggorna.
- Ladyboysen som försökte våldta mig var värre, var svaret på den.

Nu ställer jag dig frågan. Du kommer till ett rum som den här killen fixat. Billigt. Rummet är det skitigaste hål i väggen du skådat. Skulle du ha hjärta att säga det till killen som precis berättat om den här bakgrunden, att det inte riktigt uppfyller din standard? Jag hade inte det utan tog stora kliv över ansamligen av döda småkryp som låg på  golvet, ignorerade det oidentifierade kladdet på väggarna och tog mig en iskall dusch i den svaga saltvattensstrålen bakom dörren som inte gick att stänga medan jag försökte skvätta bort kackerlackorna i avloppet som inte ville rinna av. Skinn på näsan, skinn på näsan använde jag som mantra.

Vi gick ut och jag ansåg mig förtjäna en schysst fylla. Jag hade jättekul och Gili är verkligen en fantastisk plats. Jag träffade superhärliga människor och i slutet av kvällen tog jag och några nya vänner varsinn barstol och satte oss vid vägkanten för att se alla fulla människor dansa och äta pizza samtidigt och vi skrattade så mycket att vi föll av flera gånger.

När jag och Hait kom hem den kvällen och öppnade dörren insåg vi att dom inte städat vårt rum ändå, fast vi bett flera gånger. Vi fick alltså lov att krypa ned i någon annans (ingen aning vems) använda lakan, smutsiga och sandiga, och skyffla deras använda handdukar på golvet.
-  Welcome to hell, sa Hait när han öppnade dörren och då tyckte jag att det var ett bra läge och höra om vi ändå inte skulle uppgradera ett snäpp imorgon bitti.
-  Vad än du vill, blev svaret, jag kan sova var som helst. (Detta kan jag intyga efter att jag hittat honom sovande på trottoaren några dagar innan).

Sagt och gjort. Dagen efter bytte vi till ett rent rum och jag gick ut på middag med Piotr som tyckte att det var ett lämpligt samtalsämne att berätta om hela sin (nu överstökade) missbruksbakgrund sådär första gången man träffar någon. Inte mig emot, gärna öppna kort men efter allt snack om kanyler skulle han nog vara mer än förstående om vi körde med dubbla kondomer om jag nu skulle få för mig att gå hem med honom. Det fick jag ju inte för mig. Oroa dig inte lilla mamma. Jag går bara ut på middagar med folk för sällskapet och dom underhållande livshistorierna.

När jag dagen efter samtalet med Piotr trodde att jag hört allt vad människor har att bekänna, satt jag på stranden och pratade med en god vän. Han tyckte att det var dags att berätta sanningen om varför han inte vill vara med på kort, har ett fejkat namn, inget bankkonto och varför han inte kan återvända till sin hemstad. Han var nämligen motorcrossförare, en ganska lyckad och känd sådan. Tills en dag när en liten kille kröp förbi platsavspärrningarna och in på banan. Reymon, som såg den lilla knatten mitt i ett hopp sparkade till MC så att den inte ska landa på den barnet. Killen överlevde helt skadefri. Det gjorde inte tre personer i publiken. Ytterliggare några blev skadade och Reymon sov inte på tre nätter. Han blev dömd för mord. Nu talar vi om en dom i Indonesien, av en känd sportsprofil. Han hade såklart sponsorer och tränare som betalade av hans straff så livstid blev en månad och när han kom ut förväntade sig självklart sponsorerna att han skulle fortsätta köra.
-  Hur skulle jag någonsin kunna sätta mig på en mc igen? Frågade han mig och jag skakade på huvudet och försökte säga något tröstande.
Men det jag brukar säga när jag tröstar folk:  ja, men det var ju i alla fall ingen som dog, fungerade inte riktigt här. Så nu har han varit på rymmen i flera år och han litar på mig, en relativt ny vän, nog för att berätta det han inte berättat för någon. Jag har någon magisk förmåga att fullkomligt slita ut dom grisigaste av historier ur främlingar. Dom kan bekänna saker som jag inte vill veta hur lätt som helst.

Men oftast vill jag veta. Det får mig att känna mig normal. Pinsamt men sant. Det var så mycket bekännande ni fick av mig idag.