Kim Darling

Jag försöker analysera fenomenet. Är det en kulturkrock eller har jag bara blivit bortskämd i mitt liv av människor som gillat mig utan ”men”? Eller är Sverige bara så kallt att alla har dunjackor på sig så vi får inte många chanser att kommentera varandras utseende?

För här, några långituder och latituder bort från täckbrallor och mössor, ska det minsann diskuteras in i detalj. Det är som att när man inte känner varandra bra så ska man överösa varandra med kommernatrer om utseendet. Berömma utsidan för att man inte än lärt känna insidan. Beundra utsidan ljudligt så att man har större chans att få se insidan. Kanske. Eller bara för att utsidan är så uppenbar. Om det resonemanget skulle vara riktigt hänger jag inte med på varför det ska kommenteras negativt. Eller ”ärligt” som det så fint heter. Folk verkar tro att jag bara går runt och väntar på att dom ska kommentera min figur, min hy, mitt hår eller mitt ansikte. Utan att jag bett om en åsikt. Om jag undrade om du tyckte att jag skulle klippa mig, banta eller sola mindre då skulle jag fråga dig. Jag är inte blyg. Det handlar bara om att jag inte bryr mig.

-  Tack för din ärlighet. Nu ska jag ta den här kommentaren till mig och så ska jag ägna resten av dagen åt att försöka glömma den. För mina lår råkar vara precis den storleken jag hade tänkt att dom skulle vara så det känns inte så värt att lägga ned tid på den saken.

För tro det eller ej, men det finns människor som ser ut som jag och är rätt okej med det. Lever sitt liv och funderar inte så mycket på det som andra verkar göra. Men det slutar inte där utan det ska kommenteras åt andra hållet också.

-  Du är så vacker. Snälla kom med mig och träfffa mina kompisar, jag vill så gärna att dom ska se dig. Dom kommer aldrig tro mig om jag bara visar bilder på dig. Ta på dig den där lila klänningen. Och sätt upp håret. Kan du prata med svensk brytning också? Dom kommer tycka att det är ashett.

Jag är ju så otroligt fantastisk! ...Om jag bara putsas lite på, poleras lite. Mitt liv som trofé. Dom kunde inte ha mer fel. Jag är verkligen en skitdålig trofé. Jag saknar liksom det grundläggande för att bli en bra trofé: strävan efter perfektion. Jag är inte ens en bra staty. Eller jo, möjligen en Buddahstaty; tjock och chill. En go och glad som älskar kexchoklad. Funderar inte så mycket över saken och bryr mig än mindre. För jag är gjord av lera, brun och skrovlig. Synpunkter? Förslag? Skriv gärna ned dom på en lapp och lägg den i tunnan där borta. Ja, den ja, precis, som det står ”Papperskorg” på. Tack.