Kim Darling

Is it ok to cry now?
Is it allright to breathe?
Is it safe on the shoulder, to fall down on my knees?

I'm just south of somewhere,
I never wanted to be.
There's a rain coming down. And there's noone around.
Is it ok to cry now?

Is it Ok to cry now - Jess Brown


Just nu känns allting väldigt sorgligt och läskigt. Jag resonerar fullkomligt ologiskt men argumenterar vasst nog för att övertyga mig själv om att monstret som springer runt i min hjärna och sprider elaka ryckten är levande och riktig. Jag vill ju inte hit.

Och hon har rätt. Monstret alltså. Jag har nämligen researchat mina chanser att återvända till Svearike helskinnad. ”Marsielle är en av världens farligaste städer” läste jag. Och hörde. Ofta. ”Äh, du behöver inte vara rädd. Så länge du inte går runt i staden på natten med hela ditt baggage. Och håll dig borta från tågstationen. Gå inte ut som ensam tjej heller. Och akta dig får taxibilarna. Annars är det inte så farligt.” Någon travler försöker lugna oss andra på ett reseforum. Och jag ba: ”No, probs! Jag glider in i Marseillle vid midnatt, ska ta mig till tågstationen för att fortsätta till Nice. Med hela mitt bagage. I en taxi. Oh, juste. Ensam. Tjej.” Sedan dess har jag drömt mardrömmar om hur jag blir våldtagen på franska varenda natt. Som tur är var det inte bara min för stora och för tunga väska som gick genom tullen utan även mitt hemmagjorda försvarsvapen. Vilket ifs säger att det vapnet inte är farligare än en nagelfil och då vet jag inte hur hårt det biter på ett gäng rånare. Annars får man väl försöka prata sig ur situationen. Köra på charmen, tur att man kan språket. ”Salut el rownare. Please don’t hurt me, senior! Danke.”


Det kan behövas för jag landade i Marsielle, Frankrike, för en timme sedan. Grabbade mitt nya 12kg-liv inslaget i en sportbag (som det står Mountain classic på, vem försöker jag lura?) och pinnade till tågstationen. Får reda på att nästa tåg till Nice, där min lägenhet står och väntar, går om en si sådär åtta timmar. Dvs. Imorgon bitti. Nu har jag köpt mig en hamburgare för att döda tiden. På McDonalds. För 50 spänn. Jag har lämnat min familj och mina vänner i mitt vackra hemland sjukt motvilligt för att åka till Frankrike för att äta hamburgare. Från donken. Som förövrigt stänger snart och då kommer det bli helt tomt här i åtta timmar. "Europas farligaste stad". Och inget kaffe fick man heller så jag lär väl däcka på mitt 12kg-liv. För jag är helt slut efter att hålligt igång hemma i Sverige, hållit ihop för alla som saknat min energi. Hållit uppe alla som varit nere. Sagt adjö och hattat. Spridit mina kvartar över alla som förtjänar så mycket mer. Hållit inne mina tårar. Fast jag är livrädd och ensam. På en tågstation utan människor eller tåg. En natt till och sen börjar jag jobba imorgon.

Och jag ba: "No, probs. But is it ok to cry now?"