All at sea
I'm all at sea
Where no-one can bother me
Forgot my roots
If only for a day
Just me and my thoughts sailing far away
I sleep by myself
I drink on my own
Don't speak to nobody
I gave away my phone
Like a warm drink it seeps into my soul
Please just leave me right here on my own
Jag önskar att jag var fotograf nog att kunna fånga det jag ser på bild. Eller åtminstonde att jag kunde måla det, så ni kunde se vad jag ser. Jag önskar att jag var skribent nog att bryta ned det i ord så ni kunde förstå. Titeln poet skulle nog också fungera. Jag önskar att ni alla får känna känslan jag har just nu, i era liv. Jag önskar verkligen att det fanns en drog stark nog så ni fick smaka den här känslan. Eller ett rus av vilket slag som helst.
Jag antar att vad jag försöker säga är att jag har helt slut på önskningar nu. Så änglar, skicka alla tappade ögonfransar, tredelade pepparkakor och fallande stjärnor till någon bättre behövande. Här gör önskningar inte längre någon nytta. Uppdraget utfört. (OM jag nu måste få någon liten struntönskan så skulle det vara att ni kanske skulle kunna jobba lite mer på det där stängslet runt mitt hjärta, lite mer watt, taggar eller ett par maskingevär kanske? Det lyckas nämligen smita in en och annan idiot med jämna mellanrum. Men som sagt, i övrigt; hatten av för väl utfört jobb). Jag tror att jag har hittat platsen dit önskningar kommer för att dö. Och jag åkte till andra sidan jorden för att söka den. Bara för att finna att den fanns i mig hela tiden. Någonstans bakom det där halvkassa stängslet med lågt watt antal. Där någonstans. Jag önskar att ni kommer dit någon gång. Det är min sista önskan, jag lovar!
