Kim Darling

Jag vet inte hur länge jag kan göra det här. Hemmifrån kallas det att jag lever det så kallade livet i det så kallade paradiset av den så kallade drömmen. Men nu börjar det bli skönt att snart komma hem. Men inte för att hemlängtan är så svår. Jag älskar att resa, det passar en rastlös själ som min helt perfekt att hoppa från plats till plats. Aldrig se samma saker, nya platser, nya ansikten, nya konversationer och tillräckligt mycket ny kultur hela tiden för att alltid känna mig förvirrad och intressant förbryllad.

Jag har varit på dom mest vackra platser som naturen kan visa oss. Jag har fått höra historier som är nog för att jag aldrig mer kan se en film utan den känns blek. Jag har fått se kretivitetens högsta väsen och idéer som slår undan allt det jag trodde att jag visste. Jag har träffat människor som är så varma att jag tror att dom bara måste vara änglar. Jag skulle kunna göra det här för resten av mitt liv. Jag vet till och med hur jag skulle kunna göra det rent ekonomiskt och logistiskt. Det är inte svårt. Men det går inte.

Jag klarar inte av det. För varje flyg jag tar, varje båt, varje tåg, varje buss och varje solnedgång på annan plats så sörjer jag. Jag måste alltid säga hejdå. Till allt och alla. Hela tiden. Ibland, när solen går ner och jag sett till att få en ensam stund så tänker jag på alla underbara människor. Som fortfarande mailar ibland. Som ler på mina foton. Också på dom som inte finns någonstans utom i mitt minne. Jag ägnar mitt liv åt att träffa människor som stjäl mitt hjärta. Dom säger de vackraste ord jag hört. Berömmer varenda millimeter av min existens och fyller min själ med varm bomull. Dom säger att dom älskar mig. Och allt jag säger är ”Hejdå”. Sen ljuger jag och säger att vi med säkerhet kommer att ses igen. När jag kommer tillbaka. För jag lovar nämligen alltid att jag kommer tillbaka. Snart. Men det vet jag varje gång att det kan jag inte lova. Och om jag kommer tillbaka så blir det om lång tid. Och om jag kommer tillbaka så kommer vi inte hitta varandra. Vissa har inte internet och jag har inte en blåslampa. Om femtio år kommer jag inte minnas ditt namn, inte ditt ansikte, inte ditt hem men du förändrade mitt liv och det finns ingenting som kan få mig att glömma det. Det vill jag säga men jag tar den lätta vägen ut. Jag säger att jag ska göra allt jag kan för att vi ska ses igen. Och det är det jag menar. Dom svarar att dom älskar mig och jag säger hejdå. Jag skulle vilja leva mitt liv här med dig, men det skulle aldrig gå.




En av dom tillfällen som gav mig mer av livet än jag någonsin förväntat mig att få.