Kim Darling

Medis. Ja, någon gång runt tre gissar vi. Jag har varit hemma i två dagar och går in på fyllekäkens Mecka och mellan skinnheads och brats ser jag i frityrångorna en gammal… bekant. Så jag går fram. Som man gör. När det är fullt av poliser runt om om jag är spiknykter och han är i sällskap av ett gäng unga vackra damer. Är det efterfest på gång?

- Johan? Johan Vekas eller hur?
- Eh, ah. Ja, det är ju du! St… låtsas han komma ihåg mitt namn. Eller så låtsas han inte komma ihåg.
- Kim. Jag är också dålig på namn. Känn dig inte dum. Jag har bara aldrig kunnat glömma ditt. Då ser han ut som om jag gett honom en komplimang och då vet jag att han inte kommer ihåg mig.

- Shit jag kan inte minnas vart vi känner varandra ifrån?
Nu börjar dom unga damerna samlas runt om oss, tillsammans med hans vänner.
- Jo, det var jag som gick in i rummet när du försökte våldta Yasmine. Du; byxorna nere. Hon; medvetslös av alkohol. Inte så konstigt om du förträngt det. Det var ju några år sen. Vi var ju bara femton. Hon med.

Då sträcker han fram handen och försöker täcka min mun och säger ”Shysss”. För han vet att om jag får fortsätta blir det bara värre. För nu minns han. Och nu vet alla att han minns. Och att han vet precis vad han gjort.
- Lägg av, ber han mig. Bönar. Med hundögon. Tar tag i mig. Och jag bänder bort hans hårda grepp om mina armar. Dejavu känsla. Spritstanken. Bända hans armar.

 

Sen lämnar jag honom till hans vänner och tjejerna som han skulle dra med på efterfest. Lämnar honom också mitt bland fulla nazister med en förkärlek för att ta ut en kvälls frustration på någon, gärna någon som lagt händerna på en försvarslös tjej. Och poliser med en förkärlek för att titta bort och inte lägga näsan i blöt när någon plockar ut en aggression mot män som hatar kvinnor. Det blev nog ingen efterfest den kvällen. Det blev nog röjigt ändå.


Not: Yasmine heter såklart inte så. Johan Vekas heter Johan Vekas. Någon som vill rensa i sin vänlista på Facebook?