Kim Darling

Nu du, ska jag ge mig på något svårt här. Uppdrag: Jag ska beskriva något utan att låta högsträvande men samtidigt lyckas beskriva det som det fantastiska det är. Jag vill undvika att låta som månades försäljare på Ving, eller som en präst för delen. Ändå ska jag försöka beskriva Paradiset.

Det underligga var att det kändes i hela kroppen redan innan jag fick se det. Jag har haft ett leende på läpparna sen jag kom till Cebu, om detta är paradiset är Cebu pärleporten. Jag tror att jag genomgick prövningsresan hit, syndafloden passerade jag, tror till och med att jag mötte Gud på vägen. Jag har i alla fall aldrig somnat så lätt som jag gjorde bredvid henne. Hon var lite konstig, men jag har å andra sida aldrig förseställt mig Gud särskilt ordinär. Jag är nog relativt säker på att Gabriel, han som visar vägen till himlen, är en tysk man med en löjligt stor mustach som nästan helt döljer det vänliga leendet.

- Aha, du är ny här? Frågade mannen med den stora gråa mustachen på tyskbruten engelska.

Jag var trött och sliten efter att ha rest hela natten och halva dagen med endast stötvis brevid Gud, men jag kunde ändå inte dölja min entusiasm. Äntligen har jag hittat det. Han fortsatte efter min nick.

- Du vadar ut till träekan du ser där. Ge den lilla pojken en guldpeng så paddlar han dig över floden. I lagunen, ser du en kvinna som vinkar glatt,  gå upp för flodbanken. Två killar som håller på att bygga en bambuhydda kommer att peka vägen för dig. Sedan passerar du den lilla byn och klättrar upp för berget som ligger ute i vattnet. Där på andra sidan... Ja, du kan inte missa det.

Sex månader har jag nu rest genom dom mest otroliga platser jag annars bara kunnat gissa fanns där ute. Jag har älskat många, men det här är oslagbart. Kanske är det omständligheterna, platsen där mitt hjärta befinner sig just nu eller bara det faktum att vägen hit var hård, sargad och vacker. Eller så är det att den här platsen har allt jag behöver just nu och inte en milimeter till. Jag bor i en bungalow vid stranden, den är placerad vid en lagun av klarblått vatten, vit sand, sol och palmer, ingenting annat. Inga jetskis, inga Rihanna eller Gaga, inga buckets. Några hängmattor i skuggan, några bord och en liten sammlingplats under tak, en fräsch bar och en liten skara människor som är precis lagom vänliga. Här är tyst, friskt och annorlunda.

Runt omkring är fantastiska berg. Min bungalow är en enrumshydda precis stor nog för en madrass, en fläkt och en ryggsäck. Nybyggt och rent. Charmigt men aldrig övergjort. Enkelt men precis allt. Utanför är en liten veranda som vätter mot den kokosnötskantade stigen till stranden. Varmvattens duschen och toaletten är i västerländsk stil och helt nybyggda (tro mig, detta är så lyxigt det bara kan bli). Vattnet kommer från brunnen och är drickbart. För en natt i Paradiset betalar jag hälften av vad jag betalar för mitt Hellhole i Cebu.

Jag promenerar med en persikofärgad solnedgång till vänster och djup djungeln till höger. Stranden är kurvig och intressant. Framför mig står den lilla byns fiskebåtar av trä uppkörda på stranden. Några tjejer spelar volleyboll medan killarna leker med hundarna. Småttingarna letar krabbor och snäckor och föräldrarna står leende och ser på medan de trasslar ut fiskenäten.

Jag har blivit varnad för den Filipinska natten vid varje konversation där den här resan nämnts. Stöld och rån. Men jag har aldrig känt mig mer säker. Solen går ned och jag är inte rädd här. Överallt är det bäcksvart men det finns inget någon kan råna mig på, allt jag har av värde delar jag med alla här. Dom kan bara ge, det blir svårt att ta.

Det här är den typen av plats där man kan hitta tillbaka till livsglädjen utan att stressa. En slags inre, rofylld lycka och säkerhet. Här kan jag låta salvattnet vara kvar i håret, slänga på endast en tunn bommullsklänning på min nakna kropp och låta benhåren växa. Vara sminklös, prestigelös, opretantiös. Ta en dusch i eftermiddagens spöregn och känna mig lite mer ett.

Här är den plats av alla som jag kommer att åtevända till med säkerhet. När min kille friar så ska jag svara; låt mig tänka på saken, och så ska jag boka en biljett till Cebu för att påbörja 24 timmarsresan. När han sen lämnar mig och tar barn i bil till ett annat land ska jag åka hit för att gråta. När jag ska släpppa min första bok ska jag rymma pressens kritik här och när jag har lämnat in min årsrapport ska jag pusta ut på samma plats. När jag sen känner mig klar med allt och bestämmer mig för att dö. Då ska jag göra det här.



Jag vet att jag inte bör fota för det finns inte en bild på jorden som kan göra den här platsen rättvisa, men jag kan inte låta bli.

Sen tänkte jag ju såklart förklara var denna plats ligger, jag menar rent geografiskt. Men nej. Vid närmare eftertanke vill jag inte det. Om jag ska fly hit är det ju inte på riktigt om alla vet vart jag är. Det här är ju mitt paradis, där jag påstår att mobilen inte har täckning och internet är oåtkomligt. Den Resia journalist eller Lonley Planet skribent som kommer hit skall jag plocka The-Beach-style. Det här är vår gömda skatt.

Toppen av vågorna kittlar mina bara tår. Det är svalt och precis lagom. En gestalt lite längre fram strosar stranden i min riktning. Precis som jag. Av min ålder, mitt kön, min etnicitet. Säger inte hej eller frågar hur det står till. Det vore slöseri med bruten tystnad. Särskillt när vi båda vet svaret på frågan. Istället ler hon sådär innerligt, som man bara gör mot någon som delar ens hemlighet.

Domen. Lyckades jag med mitt ursprungliga uppdrag?