Kim Darling

Jag är en prinsessa här. Hela marknaden som stannar upp när jag går in. De modiga springer fram och hälsar, andra fotar med mobilkameran och några filmar. Jag får en miljon frågor på vad som känns som lika många olika språk. Vad gör jag här? Var är min man? Föddes jag verkligen blond? Är jag inte rädd? Ma’m? Vart är jag på väg? Ma’m? Har jag gått vilse? Hur är det i Amerika? Ma’m?

Dom antar alla att jag är amerikan. Och gift. Och totalt vilse. Stirrar på mig uppifrån och ned och upp igen. När jag går på bussen springer barnen efter och slänger blommor till mig. När jag går av slutar fotbollsmatchen jag går förbi. Alla stannar, alla stirrar. I butiken har jag ett följe på minst tio personer och när jag promenerat på marknaden ett tag och plötsligt vänder mig ser jag att en hel hord av människor har följt efter mig. Hur länge då? Dom fnissar och skrattar och försöker prata med mig. Jag ler, svarar så gott jag kan och försöker diplomatiskt dela min uppmärksamhet mellan dem. Jag blir erbjuden allt. Dom bugar och kallar mig Ma’m. Eller Barbie.

Visst har folk stirrat i andra delar av Asien, men aldrig såhär mycket. I Burma var jag och Vince en konstig syn. Men då var vi två. Här är jag en ensam, ung, vit tjej som promenerar dom livsfarliga gatorna av Cebu. Det går inte ihop för lokalbefolkningen. Var försiktig, säger precis ALLA. Du kan inte resa där själv! Jag vet att bortsett från Burma är Filipinerna med marginal det farligaste landet jag varit i. Jag undrade hur dom kunde säga att det var så farligt här.
-  Du kommer känna det, fick jag till svar.

Sen undrade jag vad det var som var så farligt och vad det var jag skulle vara försiktigt med. Det svaret var om än luddigare när jag kombinerat alla utsagor till en enda. Åk inte taxi, lokaltrafik eller båt och gå inte långa sträckor. Detta ska då kombineras med att resa landet. Jag som undrat när jag skulle få användning av mina vingar.

Jag ger dock mina skyddänglar rätt i att jag ”känner det”. För det känns. Går inte att beskriva men så fort det blir mörkt är det som om man riktigt känner hur attityden ändras och jag kan se alla historier jag hört om rån och kidnappning spelas som föreställningar framför mig på gatan. Den första taxin jag hoppade in i när jag kom till Manilla siade om en svår resa när det första chouffören säger är att jag är vacker. Sen stirrar han mig i ögonen och upprepar det. Jag tackar och skrattar lite och försöker få fram vart jag ska.
- Don’t laught, this is serious ma’m. I’m in love with you. Do you want to stay in my place instead, the hotel is expensive.
Heh… Han började tillslut köra men den 20 minuters taxifärden kändes väldigt mycket längre. Inge mer taxi.

Tanken var att hitta en respartner så fort som möjligt och sen ha mitt på det torra. Saken är den att jag sett sammanlagt fyra vita tjejer sen jag kom till det här landet. Och dom kom två och två och i manligt sällskap dessutom. Alla brunetter. Resten av de få turisterna är män och tre gånger så gamla som jag. Jag misstänker att dom har ett lite annat resemotiv här än jag. Plus att dom flesta av dom har redan en liten snärta vid sin sida.

Konstigt nog är det för mig lättare att hantera aktsamheten än superstjärnerollen. Egentligen går de ihop för hur kan någon lägga ett finger på mig när jag konstant är omgiven av ett entourage som behandlar mig som en president? Jag blir ställd före i alla köer, vakterna tar ett steg tillbaka och vägrar göra rutinvisiteringen på mig och min väska som görs på alla andra i varuhusen och bankerna. Vart jag än går erbjuder sig folk att erskortera mig, jag blir sjutsad precis överallt. Igår fikade jag med skolministern och gick på middag med de största företagsledarna i Visayas. I skolan har jag VIP-pass och behöver inte legitimera mig någonstans, istället går vakterna fram när dom ser mig. ”M’am Kim, this way!” Och så får jag gå bakvägen in för att inte behöva försöka tränga mig igenom folkmassan som skapas kring mig i entrén. Det är sjukt. Helt sjukt.

Jag vet att vissa skulle älska det här, att konstant vara i centrum, överallt. Alla komplimanger och all särbehandlig. Jag är ytterst obekväm. Häromdagen bokstavligen snubblade över en annan turisttjej som jag inte visste var utlänning fören hon drog upp en LP bok. Jag kunde ha kysst henne där och då. Hon är kines så hon smälter in bra men det var alltid något. Vi har sugproppat oss till varandra ur ren skräck. Hon är otroligt olik mig men hade jag inte varit så desperat hade jag kanske inte fått den här möjligheten att höra vad en intelligent kines har att säga om sin regering. Intressant. Annan historia.

En kväll när vi åt middag tillägnades ”miss America in the corner over there” en Michael Jackson låt av bandet på scen. Jag hade tyckt att det var obekvämt om det inte var så att alla gästernas stolar redan var vända åt mitt håll och varenda tugga jag tog av mina nudlar studerades noggrant. Ingen skam. Pekar, skrattar och skriker att jag är beautiful. Det kommer bli konstigt att komma tillbaka till Stockholm om det ska fortsätta såhär, jag kommer bli en bortskämd princessa. Usch.



En grupp som behandlar mig bra mycket över det jag förtjänar.