Livin' la vida loca
Gatorna är dammiga och folkfyllda. Hettan och röken. Stånd överallt. Några säljer nyfångad fisk och färska (nja) grönsaker. Stanken är på vissa ställen outhärdlig. Andra säljer kläder eller friterade delikatesser. På gatan grillas inälvor av olika slag över öppen eld, eller ja, påtända soppor med ett galler över. Skuren frukt. Hönor springer fritt på gatorna mellan smutsiga barn i trasiga kläder som spelar fotboll. Rytmisk musik dånar ut ur högtalarna och letar sig från de stora gatorna in till de små gränderna. Pesos byter ägare. Allt är billigt, fattigt och enkelt. Alla talar spontant och de verkar alla känna varandra. Människor sjunger och dansar framför bilar som tutar och tvärnitar. Det skriks och skrattas. Engelskan är sällsynt men amerikansk där den finns. Killarna flörtar vilt med tjejerna som ger kaxiga blickar tillbaka och slänger med sitt långa svarta hår. Några heter Eduardo andra Yolanda. Jesusafficher och sprayfärgade ord tapetserar gatans väggar. Tugnt beväpnade vakter står vid öppningen av varje liten butik. Vi är på plaza de nåt, eller kanske pouerta de något annat. Jag vet inte, jag har förvillat bort mig i kommersen och livet på gatan. Plötsligt har solen gått ned och jag minns hur precis alla jag träffat varnat mig för att gå ensam efter mörkrets inbrott. Särskillt i dom här områdena. Droger. Vapen. Kidnappning och rån. Gå hem!
- Como esta guapa? Bonita? Miss America? Frågar en kille i Jesustatuering och tanktop.
Men. Vart är jag? I en dröm? Jag trodde jag var i Asien men det är svårt att tolka något annat än sydamerika ur detta. Precis som jag föreställt mig det.
Jag befinner mig i ett land vars kultur idag är en konsekvens av en avkolonialisering från amerikanskt och spanskt styre. Kristendomen, språket, gatunamnen, människonamnen, maten. Allt andas sydamerika. Fattigdomen, korruptionen och vakterna tolkar jag inte som en kvarlämning av varken spansk eller amerikansk kultur utan mer som en konskvens av sent tillkommen nationell självständighet. Som det brukar bli. Tre världsdelar i ett land utspritt på över 7000 öar. Ostabilt, vibrerande och giftigt intressant.
Om det inte var för att jag blev så utstirrad som ensam vit kvinna skulle jag kunna gömma mig i ett hörn och bara betrakta livet här på Carbon Market i Cebu en hel dag utan att bli uttråkad.
